Mat ska ätas med näsan. Missförstå mig rätt, vi ska inte alla förvandlas till kladdande åttamånadersgryn med snoken insmord med potatismos. Men vi bör och ska lära oss lukta.Att äta är en sinnlig upplevelse. Alltså ska vi använda våra sinnen. Vi har lärt oss att äta med synen, pynta och piffa så det står härliga till. Bravo, så långt. Smaken är självskriven. Och öronen gillar när det knastrar.Men näsan, mina vänner. Näsan! Lyft upp tallriken, sätt den under kranen och ta en djup, andaktsfull sniff nästa gång du ämnar inmundiga en måltid.Känn efter vad det doftar - på riktigt. "Gott" räcker inte. Luktar det dill, kummin, citron, brynt smör, rökt bacon eller pepprigt paprikapulver? Gör hela akten till en grej. Engagera dina medätare. Tvinga alla att beskriva maten med näsan.Doft är häftigt. Doft är minnen, lukt kan förflytta en i tid och rum, stank kan förfära. Mat som inte doftar något är inte värd att äta. Livet är för kort för att slösas bort på sinnesfördummande snabbmat utan nästriggande känsla.Det är ungefär som doftfria rosor. Hur sexigt är det? Vem uppfann dem, och i hela fridens namn - varför?
