STÅR UNDER HIMLEN intill en brusande älv och målar bräder medan storspoven fyller luften med utrop, den låter helt hänryckt. Från det böljande landskapet hörs även vingsus, ja, där tar sig tofsvipan fram i sin säregna stil, ömsom lutande åt höger, ömsom åt vänster som ville hon visa att så kan man också göra.<br>Måla bräder är avkopplande, särskilt när någon annan har ansvar.<br> ? Där har du missat, säger vännen.<br>Som medhjälpare har man bara att måla och vara och fylla i det man missat. Efter en stund åker tröjan av och den lånade skjortan får sig några stänk. Lite vitt hamnar även i håret. Så gammal har du väl inte blivit, säger vännens fru och berättar att med lite grönsåpa går målarfärgen bort. Det är en dag när molnen häller ut sig någon annanstans, bräderna heter råspont och vi hinner ta allihop. Senare blir det middag i det stora köket med ljus flödande genom alla fönster. Det händer att frun väcker sin man om sommarnatten: Du måste komma ut i köket, det är så vackert! Hela himlen kan det vara eller ett litet moln. Skimrandet över ängarna eller dimstråk från älven. Eller hela tavlan.<br>VECKAN DÄRPÅ SITTER en snygg kvinna i TV och klagar på hur gammal hon blivit. Jag går knappt ut, säger hon. Och skrattar gör hon inte heller för då syns rynkorna. Och vem tror du bryr sig? undrar programledaren. Kvinnan har en man som säger att han älskar henne, två halvstora barn samt har själv just fyllt trettiosju.<br>Det är inte lätt att vara människa. Var och en bygger vi vårt eget universum. Ibland kan konstruktionen tyckas sned, proportionerna konstiga och perspektivet förvrängt. Åtminstone i andras ögon.<br>Att du törs visa dig för en ny i vår ålder, sa en kvinna som jag mötte på flyget för några år sen. När man ligger åt sidan lutar ju allt neråt, liksom hänger, sa hon. <br>DET ÄR MYCKET MAN ser men dock inte sig själv. Särskilt inte vid hänryckning. Hur skulle annars storspoven våga låta som han gör med den långa näbben. Och tofsvipan struntar faktiskt i kommentarerna om hur konstigt det ser ut när hon flyger.
