Videon är inte längre tillgänglig
En velomobil är en trehjulig liggcykel. Urpo har två stycken och jag får göra en provtur i den ena. Det krävs en viss vighet att svinga benen över kanten in i den lilla sittbrunnen, och väl på plats något längre ben än jag har för att nå ordentligt till pedalerna. Att sedan få cykelskorna att klickfästa i pedalerna är inte helt lätt, men när det är gjort tar jag rattspaken, där blinkersen och bromsen också sitter, trampar igång och rullar iväg över den frostnupna gräsmattan. Hjälpmotorn är till bra hjälp när hjulen slirar runt i det fuktiga gräset.
Det är en upplevelse av frihet att med lätthet rulla ut på asfaltvägen och snabbt komma upp i hastighet. Efter en kort sväng är jag tillbaka på gräsmattan och kan krångla mig ur den lilla burken igen.
Urpo själv har kört 10500 kilometer med sin velomobil sedan han köpte den i maj 2014. Den har ingen hjälpmotor, utan drivs enbart med pedalkraft. Det surrar lite dovt om cykeln när han kommer farande. Extraljuset på kåpan lyser starkt.
Velomobilen är låg och den första frågan är om det inte är farligt i trafiken. Syns han för övriga fordon?
– Det är en cykel, påminner Urpo. Man är oskyddad när man cyklar.
Trots detta tvekar han inte att börja trampa mot Paris. Om inte snö och is kommer emellan börjar han cykelfärden omkring den 9 november, som är den dag då kampanjen Run for your life startar. Den samlar löpare, som springer olika etapper mellan Kiruna och Paris för att uppmärksamma klimathotet, och han ska försöka följa deras rutt.
Det är också syftet med Urpos cykeltur – att göra något ovanligt så att folk och tidningar blir nyfikna på sakfrågan.
– Ska vi rädda vår planet måste vi ställa om. Vad innebär det när man inte längre har samma tillgång till fossila bränslen? Jo, då måste man helt enkelt sluta med vissa saker. Framförallt att släppa ut koldioxid, säger han.
Koldioxid är en växthusgas som värmer upp atmosfären runt jorden och orsakar de klimatförändringar som världens ledare ska hitta en lösning på under mötet i Paris.
Det är ju lätt att konstatera att Urpo Taskinen inte är en helt vanlig man, trots att han själv hävdar motsatsen och att det han gör ”inte är något märkvärdigt”. För hur många är det som tar eget personligt ansvar för den kunskap de har om de akuta miljöutmaningarna som vi står inför? Så till den milda grad att det genomsyrar varje aspekt av deras liv?
Urpo Taskinen har till exempel släppt taget om det materiella. Han lönevägrar, som han säger. Som koordinator för Naturskyddsföreningen i Norrbottens län får han 25000 kronor i månaden och det klarar han sig på.
–Jag behöver inte mer och om arbetsgivaren vill höja lönen går jag i strejk. Och jag vet att de pengar jag avstår används till något bra. Det är oerhört enkelt – jag har kommit över detta med att äga saker, säger han.
Nu förutsätter han inte att hela världen ska kunna göra som han, men den konsumtion världens befolkning, framförallt vi i väst, ägnar oss åt bidrar till koldioxidutsläppen och därmed klimatförändringarna.
Riskerna med denna livsstil matas vi med ständigt, men Urpo tar konsekvenserna av kunskapen. Så fort tillfälle ges pratar han klimat med människor han möter. Han har till exempel inte nixat sin telefon och när det gäller telefonförsäljarna lyckas han intressera alla som ringer, säger han.
–Tidigare var det väl kanske 80 procent som var mottagliga, men på senare år är det samtliga, säger han.
Försäljarna lyckas inte sälja något till honom, men han får med dem en bit på vägen att förstå klimathotet.
När han är ute och cyklar, vilket han gör nästan jämt, eftersom han för det mesta gör sina tjänsteresor med velomobilen, märker han att övriga trafikanter blir intresserade.
–Jag har ofta bilar som ligger bakom och som inte kör om, och då förstår jag att de filmar, säger han. Sen brukar de åka långsamt förbi med rutan nedvevad.
Många stannar dessutom till lite längre fram och väntar in honom, och då brukar han stanna och prata klimat med dem.
Vi sitter i köket i huset i Juoksengi som värms med jordvärme och förbrukar 5400 kilowattimmar per år, till skillnad från standardvillans 20000. Hunden Misha är förtjust i att det kommer besökare och buffar med huvudet mot mitt knä.
Vi pratar om arbete och livsfilosofi, om att cykla till Paris, hoten mot vår planet och om hur man kan nå dem som inte är så insatta i problematiken.
Urpo Taskinen har ägnat sig dagligen åt klimatfrågan sedan början av 1980-talet, men det var Mark Lynas bok Oväder som väckte honom på allvar 2007.
–Jag förstod att om vi fortsätter som hittills blir klimatförändringarna självgående och omöjliga att stoppa. Jag fick klimatångest och kunde inte sova på nätterna. Det var då jag bestämde mig för att det är det här jag ska göra resten av livet. Jag har tre barn, att förstå hur illa det kan bli tar riktigt, riktigt hårt, säger han.
Många små steg sparar koldioxidutsläpp, transporterna är en bra start. Urpo själv sålde sin bil och saknar den inte. Han tar sig fram på cykel, med tåg och buss och liftar ibland.
– För mig är det uppenbart att det resande som genomsnittssvensken håller på med är överkonsumtion. Behovet av att åka 2–3 veckor till Thailand är ett konstruerat behov som kräver flyg och där en resa förbrukar koldioxid motsvarande vad man max borde släppa ut på 5-10 år, säger han och tillägger att klimatförändringarna är dödligt allvar för miljoner människor redan idag.
Han nämner torkan i Kalifornien som är den värsta sedan mätningarna startade 1895, stormen nyligen i Mexiko som var starkare än något vi hittills upplevt, och att varmt vatten tar sig in under Antarktis isar och äter upp dem underifrån.
– Vi måste sluta släppa ut koldioxid helt, säger han. Och det är bråttom, i bästa fall har vi något tiotal år på oss, i sämsta fall bara några år. Det är den här generationen som måste fixa det.
Samtidigt är det svårt att kommunicera allvaret i budskapet utan att ge människor som lyssnar en rejäl klimatångest.
– Dåligt samvete är ingen bra drivkraft för förändring, säger han. Det viktiga är att föra över en insikt om allvaret och att vi måste lösa detta tillsammans. Med filosofen Arne Naess ord: ”Vi måste få människor att förstå att vi inte är turister på den här planeten utan att den är allas hem”.
Kan du själv bli bättre på något?
– Jag är ju inte vegetarian. Dumt givetvis, men det hänger mycket ihop med viljan att hålla bybutiken vid liv. Vi äter dock förhållandevis mycket vegetariskt.
Nu är Urpo Taskinen alltså på väg till Paris. Boendet är ordnat. Genom sociala medier har han fått många erbjudanden och det kommer inte att kosta honom något.
– Att cykla till Paris är en symbolhandling, och för mig personligen en oerhört viktig sådan, säger han.
Tror du att folk tycker att du är en extrem miljömupp?
– Jag tycker inte att det jag gör är så märkvärdigt, jag vill göra det till en sorts vanlighet. Kanske kan jag inspirera barnen att inte ta körkort utan transportera sig med velomobil istället, det är så mycket roligare, säger han.