”Stormen” verkar vara en bok mellan de verkligt tunga bidragen, tänk ”De fattiga i Lodz”. Det noggrant ciselerade språket där aldrig en linje verkar kunna skära fel garanterar uppmärksamheten under läsningen och spåren till rasbiologi och nazism spelar upp i bakgrunden. Ett villande spår leder ju till Shakespeare också.
Men verklighet är det inte.
Till en fiktiv, norsk ö återvänder Andreas för att reda ut sin barndom och ett dödsbo, så som det ofta blir. En syster Minna finns, och en Johannes, fosterfadern som nu dött. Herr Kaufmann finns också; stor, rik, mäktig och minister hos Quisling när det går som bäst. Men mysteriet handlar om något annat – varför syskonens biologiska föräldrar en dag bara försvinner, oförklarligt och plötsligt.
Det kanske intressantaste är ändå porträttet av denne Kaufmann, en social välgörare, en hängiven botaniker, en patriark som äger hela ön och vill kontrollera invånarnas väl och ve. Han framstår som fullständigt trolig, givet förutsättningarna. Varje sommar kommer barn från fattiga familjer till ön, till kolonierna där han i en slags utopisk anda vill fostra fram det bättre. Och inte bara det, eftersom Kaufmanns dotter lider av en obotlig muskeldystrofi sker där också experiment av primitivt, genetiskt slag.
Men ju längre läsningen skrider desto starkare blir spänningsmomentet och deckarspråket. Denna farsot letar sig in. Plötsligt är berättaren Andreas beväpnad mot det yngre patrasket på ön som har sina egna härjningsritualer i historiens spår. Där släpper en hel del av övertygelsen. Men så tar den igen med Minnas öde. Hon som formligen suger åt sig öns olycka och alltid lyckas slå sig fri från Andreas syskonbeskydd.
Sem-Sandbergs lyriska gestaltning lever som bäst i tragedin och historiens ofrånkomlighet. Som sämst i deckarmomenten som borde ha släppts längs vägen. I denna roman där gåtan lyckligtvis inte får sin lösning på slutet.