Tröja nummer 12 är alltid Roberts

Tränaren Jonas Larsson berättar att han var nervös över hur det skulle bli att möta spelarna på den första träningen efter julledigheten 2004. Under julen, som innebar ett träningsuppehåll, nåddes omvärlden av de chockerande nyheterna om den fruktansvärda tsunamikatastrofen i Sydostasien. Liksom för så många andra tog det tid innan spelarna började förstå omfattningen av katastrofen och att tsunamin även drabbat Khao Lak i Thailand. Det är ett känt semesterparadis. Där firade deras kompis och lagkamrat Robert Weinz julsemester med familjen, släkt och vänner. En del spelare i laget har känt Robert sedan han var liten. De flesta i laget har umgåtts med honom genom fotbollen åtminstone sedan 12?13-årsåldern. Då slogs Lira Porsön och Lira Björkskatan ihop. De senaste åren har de tränat tillsammans fem dagar i veckan. Tränaren beskriver laget som en slags familj. Allt eftersom dagarna gick spred sig oron och rädslan i laget och klubben. ? Jag tycker att det var värst i början, det var så svårt att få veta vad som hade hänt, säger spelaren Henrik Sennström. ? Det tog jäkligt länge, ett par dagar, innan jag förstod att han var där, minns Tomas Eriksson. ? Det tog ett tag innan jag förstod att det berörde oss, säger Marcus Karlsson. Dödstalen efter tsunamikatastrofen sköt i höjden efter några dagar. Antalet rapporterade döda runt om i Asien ökade med tiotusentals per dag. Då kom den verkliga rädslan, berättar en av spelarna. Han var på semester med sin egen familj i en annan del av världen. Han minns hur hans pappa till slut såg listan på internet över saknade och döda, och där fanns lagkamraten Robert Weinz och hans familj med. De fortsatte att hoppas att det skulle ha gått väl, men ju längre tiden gick, desto mindre hopp fanns det kvar att han skulle vara vid liv. Spelarna minns hur det var att gradvis börja förstå vidden av katastrofen och att det började gå olika rykten om hur det gått för deras kompis Robert, rykten som förändrades nästan varje dag. Det var fruktansvärt jobbigt. ? Det var olika diffusa grejer, säger Marcus Karlsson. ? En grej var att han skulle sitta på ett plan och vara på väg hem, minns Dan Nordström. Tränaren Jonas Larsson minns ryktena och hur oroliga spelare ringde hem till honom och ville få den rätta informationen. Spelarna ville ha besked. Han kände som tränare att han fick väga orden på guldvåg så att det inte skulle bli fel. Han är 28 år och det här var hans första år som huvudtränare. Så kom första gången efter katastrofen när alla skulle träffas för fotbollsträning i Arcushallen. Det var 10 januari. ? Jag var orolig över hur pojkarna skulle reagera. Då hade det ändå gått ganska lång tid. De hade pratat sinsemellan ganska mycket. Stämningen var tryckt den gången. Det var inget tjo och tjim. Det här var det första killarna tog upp på träningen den gången. Vi började med att informera vad vi fått bekräftat och sade att så fort vi får mer information så skulle de få veta det. Det var kusligt när jag senare skulle förstå åt vilket håll det tyvärr lutade. Om samtalet hade behövt ta hela träningen den här gången så hade det fått göra det, om det hade behövt ta två timmar så hade det fått göra det. Pojkarna i laget har tagit bra hand om varandra, säger Jonas Larsson. De killar som stod Robert allra närmast har han, som tränare, valt att ha ett särskilt vakande öga på under året. ? Man känner varandra så väl, man umgås dagligen, man lär sig hur folk uppför sig, man ser på kroppsspråket hur det är, säger han. Spelarna tycker att klubben ställde upp för dem. De minns första träningen mycket väl och den dämpade stämningen. Om de kände att de behövde prata mer med någon, så visste de att det fanns stöd att få. Det togs dock ett slags beslut om att inte tala allt för mycket om det på träningen. Däremot accepterades var och ens sorgearbete och man behövde inte uppbåda gott humör under träningen. Jonas Larsson var även noga med att som tränare se till att det inte skulle vara tabu att nämna Roberts namn i något sammanhang. Han menade också att det var ett personligt sorgearbete för var och en. Spelarna berättar att de egentligen bara pratat en gång alla tillsammans i laget, sedan har de pratat mer med de närmaste kompisarna i laget och med den egna familjen. Det har varit viktigare än laget i sin helhet. Föräldrarna i klubben kände varandra mycket väl. ? Det är nog mer så att man stöttat varandra i familjen, än att föräldrarna stöttat en, säger Simon Johansson. ? Våra föräldrar jobbade ju tillsammans i klubben och med lagspelarna. Även de har förlorat bekanta och vänner, säger Marcus Karlsson. Spelarna minns fotbollscupen i Arcus i februari, mars. Då höll de en tyst minut före matchen för att hedra sin lagkamrat och alla spelade med svart sorgeband. De minns också sorgen som fanns runt omkring Robert och hans familj, hos folk som stod dem nära. Det som de upplevde som så fruktansvärt var också det att så många i Roberts familj och släkt omkommit. Plötsligt kändes livet osäkert, som om vad som helst kan hända när som helst. Hela laget, alla 22 spelare, var med på en särskild minneshögtid för flera av de omkomna i Luleå i Gammelstads kyrka. Lagmedlemmarna hade på sig sina klubbjackor för att hedra Robert och hans familj. ? Det har varit ganska blandade känslor under året. Man har varit arg, ledsen och undrat varför det hänt, säger Simon Johansson. ? Har det här verkligen hänt ? tänkte jag. Sådana här saker händer ju inte någon man känner. Jag tycker inte att någon katastrof i världen har varit verklig förut. Bara den här är verklig för mig, säger Erik Valeskog. ? Det här är en katastrof som drabbat oss, säger Marcus Karlsson. ? Annars har man bara sett om katastrofer på TV, och visst, det är hemskt också men det är inget man funderar på i evigheter, säger Erik Valeskog. ? Ser man något sådant på TV så byter man ju bara kanal, säger Tomas Eriksson. De tänker inte lika intensivt på katastrofen ett år efteråt. De tror att Robert vill att de ska gå vidare, men då och då kommer minnena och sorgen tillbaka utan förvarning. ? När jag tänker på honom i dag, är det om speciella grejer som påminner om honom, en låt eller så. Vi gick ut helgen innan han åkte och han berättade om resan. Det finns ett foto från den kvällen, sista gången jag såg honom, den bilden känns jobbig, säger Simon Johansson. ? Just innan han åkte skrev han några rader med sådana där kylskåpsmagneter hos en kompis. Jag tror de har kvar det än, säger Marcus Karlsson. De menar att det här skulle ha varit Roberts säsong i laget. Han var skadefri och på gång som spelare. ? Han var en glädjespridare, säger Marcus Karlsson. ? Han hittade alltid på något hyss, minns Tomas Eriksson. Sedan börjar de minnas andra grejer de gjort tillsammans med Robert i laget, matcher de spelat, träningsläger de varit på och så nämner Marcus Karlsson en händelse som får honom att skratta högt, det handlar om något med isbitar. Alla tio spelare runt bordet skrattar åt minnet. Men åt vad då ? ? Nej, det tänker jag absolut inte berätta omi tidningen, säger Simon Johansson. De andra instämmer och ler i något slags samförstånd med varandra.l

Tröja nummer 12 är alltid Roberts

Det finns en matchtröja som ingen spelare i laget längre får använda, nummer 12.Numret tillhörde en av Luleå fotbollsklubbs spelare, Robert Weinz.Han och hans familj omkom i Thailand under tsunamikatastrofen 2004.

Det finns en matchtröja som ingen spelare i laget längre får använda,
nummer 12.
Numret tillhörde en av Luleå fotbollsklubbs spelare, Robert Weinz.
Han och hans familj omkom i Thailand under tsunamikatastrofen 2004.