Allting började en mörk natt utanför Scandic Hotell i Luleå 1983. På parkeringen stod ett antal nya bilmodeller från BMW.
Den då 17-årige Andreas Mau tog sina första spionbilder som han sedan sålde till favorittidningen Teknikens Värld. Andreas hade ett växande bilintresse och tyckte att tidningens speciella spionbildssidor var extra spännande. På den här tiden var det inte lika mycket hysch hysch kring bilmärkenas nya modeller. Det var sällan eller aldrig några problem att fotografera prototyper på hotellparkeringar i länet.
Det gällde bara att ha öga för vad som var nytt och unikt.
– När jag såg spionbilderna i motortidningarna och insåg att de bilarna praktiskt taget körde runt på min egen gård tänkte jag att det där kan jag göra själv och jag kan göra det bättre, berättar Andreas, som förutom Teknikens Värld hade dåvarande Kvällsposten som en av sina första kunder.
Hobbyn blev mer och mer seriös.
Två-tre nätter i veckan åkte Andreas västerut för att fotografera prototyper som stod parkerade utanför hotellen i Arvidsjaur och Arjeplog. Han hade ofta kompisar med sig. Dels för att han saknade körkort före sin 18-årsdag och dels för att fotograferingen blev smidigare med en chaufför.
– När jag var klar åkte jag hem och sov i två timmar innan jag gick till skolan eller jobbet beroende på i vilken ålder jag var i. Hade jag en ledig dag så åkte jag också iväg dit upp för att jag tyckte det var så jäkla roligt, berättar Andreas.
Han fortsatte att sälja spionbilder till tidningar i Italien och Tyskland och det var då han fick ett telefonsamtal från den legendariske Hans G Lehmann. Den tyske fotografen, i dag pensionerad 75-åring, anses vara den som startade hela bilspionbranschen.
– Han sa att han ville träffa mig i Hamburg och att det fanns flygbiljetter utskrivna åt mig på flygplatsen. Att få träffa Hans G Lehmann var hur stort som helst för mig, han var ju som påven för oss andra bilspioner.
Den då 18-årige Andreas packade ner några av sina spionbilder och flög till den tyska miljonstaden. Bilderna som Andreas hade tagit med sig var högintressanta för Hans G Lehmann. Även de som var gamla kunde Lehmann fortfarande sälja ett år efter att de träffats.
Andreas bilder var så unika.
Hans G Lehmann gick i pension 2004 och då startade Andreas en egen agentur, Carpix, som är en av tre spionbildsagenturer i världen. De två andra är tyska företag.
Från november till och med mars har han högsäsong med Arvidsjaur och Arjeplog som arbetsfält, dit Andreas pendlar med sin vita Skoda från hemmet i Sävast. På släpet har han snöskotern – hans andra arbetsfordon när han måste lämna de upplogade bilvägarna. Jobbet handlar om att åka runt i områdena där biltesterna äger rum.
Många gånger har det hänt att han tvärbromsat sin Skoda när han mött en kamouflerad prototyp eller sett misstänkt verksamhet längs någon sidoväg. Andreas besöker också alla testanläggningar, vissa kan man titta in på relativt enkelt medan andra är svårare och innebär att Andreas gömmer sig och väntar på att prototyperna rullar ut från anläggningen.
– Sedan kör de mycket på isbanor och då får man ta sig dit till fots eller med skoter och sedan lägga sig ner och vänta. Arbetet handlar enormt mycket om att vänta, säkert närmare 90 procent.
De första unika bilderna på Volvo C70 Cab är ett bra exempel där en lång väntan gav resultat. Andreas satt under fyra dagar vid samma isbana iklädd snödräkt för att inte bli upptäckt. Han visste att Volvo brukar testköra sina bilar just där och han visste att något var på gång.
Till slut kom bilen och Andreas blev först i världen med att fotografera den.
– Jag är rätt lugn och envis av mig och har en fördel av att jag kan sitta i dvala och bara stirra på en tom isbana i åtta timmar, säger Andreas och skrattar.
Kölden kan dock vara ett problem. Det finns ingen gräns för att inte gå ut ur bilen men vid extrem kyla måste Andreas vara vaksam över kroppens signaler.
– Det är aldrig värt att tappa kroppsdelar för att få en bild, men samtidigt är jag ju envis och vet jag att det är någonting på gång så ska jag ha den bilden. Jag har varit med om att jag stått ute så länge att när bilen dykt upp och jag slitit av mig handskarna för att kunna fota bättre så har det inte hänt någonting. Hjärnan har registrerat att fingret rört på sig men det har inte hänt någonting för att jag varit så genom-frusen.
För 20 år sedan producerade Andreas fem set med bilder per månad (ett set är fem till åtta bilder). I dag tar han fram 20-25 set under motsvarande tid. Kund-erna varierar. En del är tidningar med fasta abonnemang och avtal om åtta bilder per månad. Andreas säger att kund-erna blivit bortskämda men att han och de andra agenturerna får skylla sig själva. De har de senaste åren matat mark-naden med alldeles för många bilder.
Andreas vill inte nämna några exakta siffror men berättar att spionbilder inte alls ger lika mycket pengar som för 30 år sedan.
När Hans G Lehmann drog i gång spionbildsbranschen fanns det tyska tidningar som var villiga att betala 100.000 kronor för en bild på en Golf. I dag är intresset för nya modeller fortfarande stort men det är långt i från samma pengar. En av anledningarna är internet.
– Nätet har brett ut sig och det har dykt upp en massa webbtidningar därute som inte har samma annonsintäkter som en papperstidning. Precis som för dagspressen så är det svårt för bilpressen att få ihop pengar. Bilder som tidigare gav 2.000 euro ger i dag 200 euro.
Andreas är intresserad av både nya bilmodeller och modifieringar av aktuella modeller. Så kallade facelifts.
– När en bilmodell varit på marknaden fyra-fem år så kommer det en facelift då man kanske ändrar på till exempel fram- och bakljusen. När det handlar om en helt ny modell så följer man den under ett-två år beroende på hur länge den testas. Ju längre testerna går desto mer maskering tar de tar bort från bilen.
– De som är mest lättsålda och ger mest pengar är de stora märkena som Mercedes, Porsche, Audi och BMW. För dem finns det en marknad globalt. Om jag fotar en ny Proton som är en malaysisk bil så finns det bara intresse för bilderna i delar av Asien. Men med de kunder som jag har avtal med så gäller fast pris, jag kan inte ta mer betalt beroende på bilmärke.
Brukar du får tips om att det ska
provköras på något speciellt ställe?
– Nej det är sämre med det. Det har hänt någon gång att någon har ringt och sagt ”Från och med nästa vecka har den här bilen tillstånd att köra på allmän väg”. Ibland har de hänt att jag avvaktat med att sälja foton en vecka eller två efter önskemål från bilmärkets säkerhetschef.
– Det handlar om tjänster och gentjänster.
Det förekommer också fall där biltillverkaren vill läcka bilder på en ny modell för att skapa intresse runt den kommande lanseringen, fortsätter Andreas.
– Jag har mött testförare som medvetet saktat farten när de passerat mig för att sedan trampa på gasen igen. Det handlar om grymt mycket gratisreklam i fall de får en helsida i flera motortidningar runt hela världen.
Vad har du för kontakt med testförarna?
– De vet ju att jag är där och jag hälsar på dem och ibland stannar jag till och snackar om allt mellan himmel och jord. Visst händer det att jag får ett långfinger ibland men det är i de flesta fall väldigt trevligt folk. Förut var det nästan som ett krig där man riskerade att bli prejad av vägen eller påkörd, så är det inte längre.
Även lokalbefolkningen har tydligt visat sitt ogillande över fotografernas närvaro i biltestområdet. Enligt Andreas har det funnits en rädsla för att foto-graferna ska skrämma bort biltillverkarna och att arbetstillfällena skulle försvinna från bygden.
– Den finns fortfarande en del som tror att det är så. Före jul så var det en äldre man som skällde ut mig rejält för att jag var där.
När vintern övergår till vår fortsätter Andreas sitt bilspionerande i Tyskland, Italien och Spanien. Under sina sommarskift i till exempel Sierra Nevada eller på Nürburgring brukar han längta till vintertesterna i Norrbotten.
Han slås alltid av hur vackert det är i trakterna kring Arvidsjaur och Arjeplog.
– Jag har åkt dit i 30 år för att jobba och fortfarande när jag åker runt där tycker jag naturen är så otroligt fin.
Fortfarande efter 30 år tycker Andreas att han har världens roligaste jobb. Ett jobb med stor frihetskänsla och en ständig närvaro av spänning.
Andreas säger att en grundförutsättning för att kunna livnära sig som bilspion är att ha ett stort intresse för bilar och motorer. Det är det som gör att man känner igen de kampuflerade bilarna, det som gör att man orkar sitta många långa timmar med snödräkt under en gran i bitande kyla.
Andreas vill inte beskriva sitt intresse som nörderi. Det är värre än så.
– Gränsen för nörd har jag passerat för länge sen. Vad heter nästa gräns, besatt? Jag brukar säga att jag äter, sover och skiter prototyper.