Tre veckor - som ett helt liv

För ett tag sedan satt Berit Söderfalk på tåget på väg hem till Norrbotten och Karesuando från södra Sverige. En kvinna på tåget kände igen henne, antingen från tidningar eller TV då hon var med och hjälpte till som frivillig hjälparbetare tillsammans med andra i Khao Lak under tsunamikatastrofen. Det kom sig att de började prata med varandra och efter en stund sade kvinnan till henne; jag vet att du har levt ett helt liv förut, innan nu. Först förstod Berit inte alls vad kvinnan menade. Efteråt funderade hon en del på det kvinnan sagt och tycker att det är precis så det är. De tre veckor som hon arbetade under tsunamikatastrofen i Thailand känns inte som tre veckor. De känns som ett helt liv. Det var som om hon var med i en film, där allting händer och inget är verkligt. Ibland var hon som utanför sig själv. Alla känslor maximerades på extremt kort tid ? Jag såg glädjen när människor hittade tillbaka till varandra och sorgen hos dem som inte fick tillbaka sina anhöriga. Det var så mycket glädje, så mycket sorg. Den tiden är som ett annat liv, en annan värld. Det är svårt att integrera världen i dag med den värld som var där. Så livet nu integrerar jag med livet innan tsunamin. Man ville göra allt man kunde för att hjälpa till. Jag sov nästan ingenting när jag var där. På dagarna försökte vi organisera och leta reda på saknade. På nätterna, men inte varje natt, bar vi döda kroppar till templet, och svarade i telefonen när svenskar ringde och ville få besked om sina anhöriga, säger hon. Det var hennes första år som reseledare i Thailand år 2004. Tidigare hade hon bland annat arbetat i Egypten. Livet i Thailand var enklare och inte lika krävande. Hon hade tid att åka vattenskoter, vara ute med kompisar och kunde ta en siesta mitt på dagen. Det var innan tsunamin. Överhuvudtaget hade hennes liv varit så enkelt innan, aldrig några stora bekymmer. På annandagen efter jul hade hon och andra reseledare ställt in en planerad båtutflykt till Phi Phi Island för att det var för få anmälda. Det blev deras räddning. Därför låg hon ovetandes och sov i sin lägenhet, tredje stora hotellgatan uppifrån stranden på väl skyddat avstånd, när tsunamin slog in. Hennes allra bästa vän Sara hade börjat dagens olika hotellbesök och befann sig på ett berg mitt emellan två stränder när vågen kom. Hon såg den inte ens. Först när hon kom ner på vägen upptäckte hon att det var så otroligt mycket vatten, och de trodde båda att det var en översvämning. Det hade hänt förr. Då visste de ingenting. Berit skäms ändå över hur hon först agerade. ? Det är så jäkla dumt, men då ringde jag faktiskt till pizzabudet för att beställa en pizza, säger hon. En timme senare var katastrofen ett faktum för dem ? men inte vidden. Berit åkte på sin moped ner till resebyråns kontor som låg närmare stranden. En thailänsk man tog tag i henne någonstans längs efter vägen och försökte hindra henne att åka ner och bad om hennes telefonnummer i fall hon inte skulle återvända. När hon åkte längs vägen ner mot stranden mötte hon alla dessa människor som var på väg upp, för att söka skydd på högre höjd. Resenärer strömmade till resebyråns kontor, folk skulle evakueras från strandhotellen. Så kom en kvinna in på kontoret och berättade att hennes man dött. Det var det första dödsfallet de nåddes av. Då började de verkligen förstå. Verkligheten innan kopplades bort. Det fanns bara här och nu. Dagen därpå satt hon på mopeden i en gatukorsning vid rödljusen. Trafiken hade börjat komma i gång igen, och en liten fyrhjuling, kom körandes med öppet flak. På flaket låg kroppar av två döda människor. Det var de första döda hon såg. En ung kille, en okänd person som satt på en moped intill henne i korsningen, reagerade lika häftigt som hon över den skrämmande synen och de utbrast, samtidigt, fuck! Det var mitt i en vanlig trafikkorsning, men världen hade förändrats. Hon märkte hur killen sökte hennes hand och tryckte den i ömsesidigt samförstånd. Sedan åkte hon och den okände killen åt varsitt håll. ? Man fanns till för varandra, säger hon. Uppe på det thailändska sjukhuset i Phuket var Berit en av dem som hjälpte till att bära in skadade människor. Proportionerna i de två sjuksalarna fick henne att skämmas. I den ena låg det kanske 100 västerlänningar och det fanns tio läkare. I den andra salen låg det omkring 200 thailändare med tillgång till bara fem läkare. En thailändsk man hade en anhörig patient som skulle få plats bland alla andra skadade thailändare och hon reagerade över det absurda i situationen, att patienternas mottagande skildes så mycket åt. Mannen sade bara att det var okej. Han menade att de utländska turisterna var deras gäster. Hon tycker att det var otroligt och oförklarligt storsint. Hon hade inte kunnat tänka på samma sätt om det varit hennes bror som var skadad. Hon beundrar thailändarna för deras generositet. Hon känner till en thailändsk hotellägare, en kvinna som offrade sitt liv genom att stanna kvar och visa och hjälpa upp alla gästerna den rätta vägen till skydd från tsunamin. Där fanns också en ung thailändare, 22?23 år gammal, som stod och arbetade i receptionen, fast han var enda överlevande i en familj på åtta personer. Berit hamnade i en värld som å ena sidan bestod av ogreppbara tragedier, å andra sidan av små bagateller som kunde inträffa på hotellen som hon skulle lösa som reseledare. Ibland blev kontrasterna för stora. En gång blev situationen så ohållbar att hon gömde sig bakom hotellreceptionen och satt på golvet och grät. - På sjukhuset träffade jag på en kille från Holland. Han var nygift och jag hjälpte honom att göra rent såren på benen. Han tänkte bara på var han skulle träffa på sin fru som han skilts från. De hade precis gift sig. Han tänkte inte ens tanken att hon kanske var död. Och själv visste jag ju hur det såg ut, att risken fanns att hon var död. Jag hoppas verkligen att han hittade henne. Det är kanske en av de minsta grejer jag minns och ändå känns den så stor. Det var det där, att han var så oförstörd, säger Berit. Familjen där hemma i Sverige tyckte att det var väldigt jobbigt när hon plötsligt meddelade att hon skulle stanna kvar i katastrofområdet i Thailand trots att hennes kontrakt som reseledare gick ut vid årsskiftet. Föräldrarna och bröderna ville att hon skulle slänga sig på första bästa plan hem. Familjen var fruktansvärt orolig för hennes skull. Problemet var också att hennes mormor var svårt sjuk hemma i Sverige. Samtidigt var 10.000-tals människor i hjälpbehov där Berit just då befann sig. En av hennes bröder varnade henne för att hon skulle ta psykisk skada av det hon skulle se och vara med om, om hon valde att stanna kvar. Ändå tror hon att familjen innerst inne i efterhand har tyckt att hon gjorde rätt. Hon hade en förbokad plats på planet hem på nyårsafton via sitt resebolag. Samtidigt visste hon att man skrek efter frivilliga som kunde hjälpa till, särskilt i Khao Lak som var ett turistmål som drabbats mycket svårt. Arbetet där skulle i så fall innebära enbart administrativt arbete för henne i samband med identifiering och omhändertagande av döda. Det var i alla fall vad hon trodde. ? Det var så sjukt. Man flyttade hela tiden gränsen för vad man klarade av. Jag har alltid haft svårt att relatera mig till döda. Min gräns för det här arbetet låg vid att jag aldrig skulle ta i de döda kropparna. Vi skulle sitta där och ta hand om passen, säger hon. Det visade sig att hon och hennes bästa kompis Sara, ovetandes om varandra, hade beslutat sig för att stanna kvar och delta i hjälparbetet. Först gick de till ambassaden. Där fick de veta att de kunde få hjälpa till ute på flygplatsen eftersom de hade god lokalkännedom, men båda två visste att den hjälp som verkligen behövdes handlade om något helt annat. Därför gick de till ett upprättat kriscentrum. En australiensare ropade u