OCH ? DÅ VAR det vardag igen, då.<br>Festen är över och vi återgår till den discplinerade ordningen igen.<br>Inte för att det INTE var disciplinerat på Luleåkalaset också. Bortåt 40.000 människor på en och samma gång, på den gatstump i centrala Luleå (korsningen Nygatan-Storgatan) som Aftonbladet en gång har utnämnt till ?Sveriges farligaste? och jag, som vissa (obegripligt nog) tycker har skrivit negativt (!) om Kalaset, såg inte ett enda bråk eller upplevde ens någon antydan till negativ situation (få se nu: var det kanske negativt det här också...? I så fall: sorry!).<br>Det var till och med så att folk sa ?ursäkta? när de råkade stöta till en. Vilket var i stort sett oundvikligt. Åtminstone en av mina bekanta hade observerat exakt samma sak, vilket torde göra det till något relevant.<br>På fredagskvällen plockades en 90-årig man in i fyllcellen, på grund av att han inte beräknades kunna ta vara på sig själv. Där fick han sedan nyktra till fram till ettiden på natten, när han eskorterades hem av polisen.<br>En blandning av tragiskt och pikant, kanske. Men man kan ju i alla fall inte hävda att det handlade om ungdomsfylleri direkt.<br>NERE I BLUES-TÄLTET förekom det redan på torsdagskvällen en man som uppenbarligen hade lämnat in tvångströjan för tvättning och strykning, men efter att dambekantingen hotat att eliminera honom midskepps via en säkerligen välriktad spark slutade han upp med att antasta henne och alla andra också och kryssade i väg bort därifrån. Hemåt kanske. Eller till närmaste avfallsstation, vem vet?<br>Matmässigt var det ett fullt godkänt Kalas också. Nere på Skeppsbrogatan fanns exempelvis SpeedyLee Asian Food, där jag åt en STOR portion (negativt?) nudlar med Dim Sum-knyten, välfyllda med godsaker. Billigt var det också. Och jättemätt, blev man.<br>På lördagseftermiddagen var jag vid ett tillfälle på väg upp för Nygatan efter att ha lyssnat på ständigt lika trivsamma Hardly Still Fresh and Young på Blues-scenen, med en inspirerande Christer Engberg i god mellansnacksform och Svante Lindqvist lämnande cigarren på ett bord bakom sig och äntrande scenen som gästfiddlare, när en man kom ut från det tält där det såldes persisk mat i olika former.<br> ? Smaka på det här, sa han och gav mig en bit av en persisk biff och en liten skål med persisk soppa (men herrejesses: jag blev alltså mutad vilket kanske var ... negativt?), som jag åt och fann som ? alldeles delikata.<br>En livräddare vid ett flertal tillfällen under Kalaset var i alla fall Sunes gatukök från Piteå. De ostburgare som konsumerades där var ingenting annat än fabulösa (fast hur kunde parisarna bara ta slut under natten mot söndagen ? katastrof!).<br>Och om jag då säger att det var 30-, 40-, 50- ja, säkert upp emot 100-talet personer, som under lördagen (eftermiddagen, kvällen, natten) kom fram till mig, slog mig på axeln och undrade ?men är inte du och tittar på Europe?? samt därefter flinade eller skrattade, så har jag inte alls föreslagit någon allt för hög siffra.<br>Det blev alltså uppenbarligen ett bra genomslag på min förra krönika, där jag vågade framföra åsikten att Europe är ett föredetting-band som bara stöder de metaforiska kryckorna på sin allra största hit: The Final Countdown.<br>HERREJÄVLAR VAD jag nu är negativ! Igen! Och jag hade ju inte ens hört bandet innan jag skrev så där elakt! Och inte nu heller. Eftersom jag inte ens särskilt högtidligen gav blanka fasiken i dem i lördags. Och i stället lyssnade på ett helt utmärkt, ungt och spelsäkert band från Luleå, där sångaren och gitarristen bar cowboyhatt och hela attacken var lika kaxig som hos outlaws som Jesse James och Billy the Kid. Tillsammans.<br>Dett var, återigen, i Blues-tältet.<br>Nästan allra mest nöjd är jag över att ha lyckats reta upp en kvinna som tydligen hörde till organisationen bakom Kalaset eller på något vis var associerad med bokningsbolaget eller något. Hon försökte gå in i en debatt om just Europe och deras förträfflighet på den efterfest som förekom på Quality hotell natten mot lördag. Men det gick inte så bra (efterfesten natten mot söndag var pressen för övrigt blockerad ifrån, måhända skulle det festas så rejält och eftertryckligt då att pressens närvaro inte ansågs som oundviklig?).<br>OCH VISST VAR det mellan 15.000?18.000 som stod sammanpackade och lyssnade på Europe. Vilket ju på intet vis gör dem bättre. Jag såg dem 1984 och 1992. Det räcker (JÄKLAR vad negativt!).<br>Det är långt ifrån omöjligt att det kostade Kalaset bortåt en miljon att engagera dem. För de pengarna, eller vilken summa det än handlade om, hade det gott att få flera andra artister: Van Morrison, Mark Knopfler, Bonnie Raitt, John Fogerty, John Hiatt, Dave Alvin eller några andra.<br>Tänk på det till nästa gång (få se nu: var jag negativ eller positiv eller hade jag bara en ÅSIKT nu?).<br>Nej, men allvarligt: jag gillade årets upplaga av Luleåkalaset. Generellt sett. Och uppskattar att det i alla fall plockades dit artister exklusivt och inte bara de som är ute och kuskar omkring i hela landet, som skedde till fantasibefriade Piteå Dansar och Ler.<br>Därmed lägger vi den här upplagan av Kalaset till handlingarna och konstaterar att nu har vi föga att se fram emot, utom kräftorna och surströmmingen.<br>Men håll i alla fall ut. För nu är det bara 139 dagar kvar till julafton.<br>Katten Malin blev skrämd härom natten när en fågel törnade mot fönstret i regnet. Men sedan morskade hon upp sig och gick till attack. Fast då var ju fågeln sedan länge borta förstås.<br>Och till nästa gång: Lev Väl.<br>Och så en uppmaning till oss allesammans om att ständigt vara positiva. <br>I EXAKT alla sammanhang.<br>Hallelujah!
