i min recension av Movits! spelning, under festivalens första kväll, vågade jag mig på att nämna Timbuktu vid namn, och påstå att han minsann skulle behöva anstränga sig ordentligt för att lyckas överträffa sina norrländska motsvarigheter.
Och så har han mage att bara dyka upp och göra just det.
För varken äppelknyckarna från Hertsön eller någon annan - inklusive Timbuktu själv och den spelning han genomförde då han senast besökte PDOL 2009 - kan mäta sig med den show han bjuder på i kväll.
Ackompanjerad av ett uppsvidat Damn! träder Jason Diakité nämligen in med gigantisk pondus, själv klädd i kostym och slips, och är nästan kusligt lik en ung Sammy Davis, Jr. Och det är verkligen inte bara bandmedlemmarna som klätts upp, utan också ljudbilden låter mognare än någonsin förr - vilket märks så fort det fantastiska öppningsnumret, Allt grönt från förra årets Sagolandet, sparkas igång.
Efter tre låtar kommer jag på mig själv med att tänka "det kan väl inte fortsätta så här bra rakt igenom?" - men Timbuktu verkar ha bestämt sig för att motbevisa mig, för precis då spelas de första tonerna i The botten is nådd, och det märks direkt att den här versionen kommer att vara bättre än någon man hört förut.
Jag är helt förundrad. Hans kanske största hit, överstökad som fjärde nummer - och dessutom i modifierad version. Modigt, och briljant. Och direkt efteråt följer dessutom den enda kompositionen i hans arsenal som kan tänkas vara ännu kändare: Alla vill till himlen men ingen vill dö.
Sedan fortsätter konserten i en intensiv timme, med få avbrott, på precis samma sätt. Damn! spelar fantastiskt tight och underbart själfullt, medan de musikaliska vibbarna oftast skiftar i Motowns färgen. Fast med detaljinslag som stundvis för tankarna till Balkan och Karibien.
Och Jason själv, vid det här laget 37 år gammal, har lyckats med bragden att behålla all sin ungdomliga energi, men samtidigt åldras med en stor dos värdighet. Inspirerande.
Om jag hade fått ändra på något, då hade jag önskat att Timbuktu valt att avsluta efter sitt felfria ordinarie set, i stället för att ha kommit tillbaka in och spelat de tre marginellt tröttare extranumren.
Helhetsbilden hade liksom gjort sig bättre utan Mikael Wiehe-visan Flickan och kråkan. Men jag antar att den var oundviklig.