Familjen Lanttos ladugård är under ombyggnad. Sedan man gick över till lösdrift för sju år sedan har förändringens vindar blåst över familjeföretaget.
Annika ber först om ursäkt för att det är lite rörigt. Sedan säger hon att ladugårdarna i tidningsreportage oftast ger ett alldeles för välstädat intryck.
Polerade för kameran.
Alla som arbetat i en ladugård vet att smuts och gödsel hör till arbetsmiljön.
Från fikarummet som ligger en halv våning högre upp har man bra utsikt över alla djuren. 100 mjölkkor och 100 ungdjur som i framtiden ska få sällskap av ytterligare 20 mjölkkor.
Ett svagt surrande från ventilationssystem och mjölktank blandas med ljudet av idisslande kor och kvigor. Det är ännu fyra timmar kvar till kvällsmjölkningen.
Annika tittar ut över ladugården genom fönstret i fikarummet.
– Det är en skön känsla när man ser att djuren mår bra och att allt bara flyter på som det ska, säger hon.
Annika gick grundskolan i Pello och Svanstein innan hon fortsatte med gymnasiestudier på samhällsprogrammet i Övertorneå. Hennes intresse för samhällsfrågor var stort och därför kändes det naturligt att söka vidare till universitetsstudier. I tre år läste Annika statsvetenskap i Luleå.
Hon tyckte det var väldigt intressant men när hon började fundera över hur hennes framtida arbetsplats skulle komma att se ut blev hon inte lika upprymd. Annika såg en tankebild där hon sysslade med handläggning av ärenden i kontorsmiljö.
– Det var inte riktig vad jag ville, jag är samhällsintresserad och vill vara med därute när det händer, säger hon.
Hon riktade intresset mot journalistyrket och sökte en utbildning i Stockholm. Researcher med inriktning på grävande journalistik.
Annika som är tvåspråkig fick efter utbildningen en praktikplats på Sveriges Radios finska redaktion.
– Vi pratar nästan alltid finska hemma och på jobbet var det också bara finska som gällde. Jag hade jättetrevliga arbetskollegor och trivdes bra, det var en intressant arbetsmiljö.
Annika som bodde på Södermalm och senare i Solna blev erbjuden fast anställning och tackade ja.
Men sedan ångrade hon sig.
Annika berättar hur hon kunde stå i hissen i Radiohuset på väg upp till redaktionen och känna sig betydelselös. Bara en i mängden bland alla människor som i hennes ögon brann mycket mer för jobbet. Annika ville inte förvandlas till någon som är totalt likgiltig till sitt arbete, hon ville att det skulle kännas betydelsefullt att gå till jobbet.
Under tiden i Stockholm hade hon hela tiden Pello som sin fasta punkt.
Annika brukade åka tillbaka till Tornedalen var tredje helg och när hon inte var hemma fanns gården och alltid i hennes tankar.
– Man visste att det är skörd i juni och augusti och då vill man vara hemma och hjälpa till. Man vet hur mycket arbete det är under den här tiden.
2012 lämnade hon in avskedsansökan och flyttade hem till barndomsgården igen. Det blev sammanlagt tre och ett halvt år i huvudstaden.
Nu bor Annika och hennes sambo på övervåningen i hennes farmor och farfars hus. Hennes mamma och pappa bor i huset intill och på andra sidan gränsälven bor mormor och morfar.
Annika beskriver det som ett traditionellt tornedalskt boende.
– För mig var det en självklarhet att växa upp så här nära mina far- och morföräldrar. Just nu är det en praktisk lösning eftersom jag inte kommer att bygga hus innan jag har ekonomi för det.
Arbetsdagen för Annika börjar klockan halv fem på morgon när alla 100 kor ska mjölkas. Kvällsmjölkningen startar vanligtvis vid 16-tiden och de brukar vara två stycken som hjälps åt. Totalt producerar gården 350 ton mjölk per år och cirka tre timmar per dag går åt till mjölkningen. Sedan ska djuren matas och det finns alltid någonting som måste göras mellan morgon- och kvällsmjölkningen.
Arbete är aldrig en bristvara, bara antalet timmar på dygnet.
Vad är det bästa med jobbet?
– Först och främst tycker jag om djuren. Sedan är det en skön känsla när man är lite trött och slut på kvällen efter att ha jobbat en hel dag. Man har slutfört ett pass men samtidigt blir man aldrig färdig. Det är lite grann som att rulla upp en sten för ett berg varje dag.
Hur ser du på framtiden, kommer du stanna på gården?
– Det är möjligt. När det kör ihop sig kan man känna att det är jäkligt jobbigt och det är så mycket som man måste kunna. Du ska vara både elektriker och traktorreparatör och det kan jag känna är lite betungande. Småskaliga lantbruk är mer hanterbara.
–På en så här stor gård kan du inte vara ensam. Mina föräldrar är relativt unga och har ännu tio år kvar till pensionen och i det perspektivet känner jag att jag kommer att vara med.
Kan ansvaret kännas för stort?
– Nej, jag är en person som gillar ansvar och tycker om när jag får ta hand om och sköta om någonting. Men visst är det ett stort ansvar. Om en ko är sjuk eller ska kalva så kan du inte stänga dörren och sätta dig framför teven. Det är bara att fortsätta jobba.
– Tycker man att en sådan sak känns jobbig så ska man inte hålla på med det här. Men om det känns meningsfullt när kalven föds och kon är frisk så ger det här jobbet en kick.
Ingen av Annikas tjejkompisar från skolåren bor kvar i Pello. Många har hamnat vid kusten. När det gäller killar i Annikas ålder är det betydligt fler som valt att stanna. Att tjejerna flyttar för att aldrig komma tillbaka och tycker att det är helt normalt tycker hon är ett underkännande mot kommunen och landsändan. Tornedalen är fortfarande mansdominerat och har en lång bit kvar att vandra. Unga människor och i synnerhet tjejer i glesbygd måste synliggöras och i större utsträckning bli tillfrågade att delta och engagera sig, menar Annika.
– Visst är det bra att man flyttar för att utbilda sig, det gjorde ju jag, men normen är inte att man ska bo här utan man förväntas vilja bo i Luleå eller Stockholm.
Under sin tid i huvudstaden kände Annika en växande tomhetskänsla. Hon kände sig låst i system där man som exempel väntas ta stora lån till sitt boende.
– Här i Pello jobbar man och sen kanske man får ett litet lån och bygger ett hus. Det är inte en så stor grej. Det finns en grundtrygghet här som jag saknade i Stockholm.
Annika kan störa sig på att hur vissa reagerar över hennes val. När Pello inte ses som ett seriöst alternativ till städerna utan beskrivs som lite ”gulligt” och ”mysigt”.Till en viss gräns vill de flesta bo på landet och Annika säger att hon är beredd på att välja bort mycket för att kunna göra det. Som att gå på konserter och klubbar, någonting som hon tyckte om att göra i Stockholm.
– En del låter så tvärsäkra när de säger att de aldrig skulle kunna tänka sig att flytta tillbaka till Pello, eller att de aldrig kommer flytta härifrån.
Annika funder en stund innan hon fortsätter.
– Jag tycker inte man kan ha den inställningen. Man måste testa att bo på en plats innan man kan uttala sig.