Norrbotten var länge en vit fläck på den arkeologiska kartan. Sveriges nordligaste län var ointressant eftersom det inte fanns någonting här för 6000 år sedan. Trodde man. Upptäckten av stenåldersboplatserna i Vuollerim 1983 förändrade allt och blev banbrytande. Det var det första beviset för rester efter permanenta boplatser från stenåldern i den här delen av landet.
Ett nytt stort förhistoriskt fynd gjordes 26 år senare i samband med Northland Resources gruvetablering i Pajala. När det fanns planer på att anlägga en pumpstation vid Muonioälven i Aareavaara gjordes en exploateringsutredning av arkeologer från Norrbottens Museum, följt av en arkeologisk forskningsundersökning. Det man fann var den hittills äldsta boplatsen i Norrbotten. Spåren visade sig vara 10.600 år gamla och historieböckerna för Norrbotten fick skrivas om igen.
Frida Palmbo var en av arkeologerna som gjorde upptäckten.
– De som bodde där, levde alldeles vid randen av den retirerande inlandsisen och bara det är ju jättehäftigt, säger hon.
Frida och kollegorna Carina Bennerhag och Dag Lantz har den här sommaren arbetat med slutundersökning av ett område mellan Piteå och Älvsbyn, strax utanför Sikfors. Slutundersökningen är det sista steget i det arkeologiska fältarbetet som startade 2013 med en arkeologisk utredning för att ta reda på om det fanns fler fornlämningar i området än de som registrerades i det här området i slutet av 1980-talet. Förra året genomfördes steg två då tretton boplatser som berördes av Trafikverkets förbättringsåtgärder av väg 555 avgränsades.
De två boplatser som undersökts i år har daterats till 3000 år före Kristus och fynden har visat att boplatserna var betydligt större än man tidigare trott.
Det man främst hittat är skörbränd sten – stenar från eldstäder som hettats upp och kylts ner så många gånger att de spruckit samt brända ben från säl, fisk, bäver och andfågel.
Om man i Aareavaara levde precis vid kanten av inlandsisen för 10.600 år sedan så levde man för 5000 år sedan alldeles vid havskusten i Sikfors. Havsnivån var 55 meter högre än i dag vilket innebar att områdena där Piteå, Rosvik och Infjärden ligger i dag låg under vatten – flera mil från fastlandet. Boplatserna låg på en halvö långt in i den havsvik som fanns här.
– De som har vistats i de här boplatserna har haft havet väldigt nära och det var ett väldigt gynnsamt läge att jaga säl och fisk, berättar Carina Bennerhag.
Många av de arkeologiska arbeten som gjorts inför expolateringar som exempelvis gruvetableringar och järnvägsdragningar har lett till egna forskningsprojekt som arkeologerna vid länsmuseet själva har startat. Boplatsen i Aareavaara är en av dem. Järnframställningsplatsen i Sangis en annan.
Där var det Carina Bennerhag som för ett antal år sedan, i samband med arkeologiska arbeten, hittade den första järnframställningsplatsen från förhistorisk tid norr om Jämtland. Fynden bestod av såväl redskap som rester i form av slagg, kol och järn. Även den här gången fick historien skrivas om. Upptäckten visade att järnframställning hade förekommit här redan för 2200 år sedan, det vill säga långt innan gruvepoken på 1600-1700-talet.
– Därför är de här utredningarna och undersökningarna i samband med exploateringar ett sätt att få reda på mer. Vi brukar säga att varje spadtag ger något, säger Carina.
Norrbottens Museum brukar få in tips från allmänheten och försöker alltid åka ut till platserna för att avgöra om det rör sig om eventuella fornlämningar.
– Det är sätt för oss att nå ut till allmänheten och vi får samtidigt se väldigt många delar av länet som man annars inte skulle se. Det är inte alltid vi hittar något men det är ju ett resultat i sig egentligen, säger Frida Palmbo.
Arkeologerna jobbar under större delen av barmarksperioden ute i fält. Fynden som görs och proverna som samlas in skickas sedan på analys för datering. Analyssvaren är spännande eftersom man sällan vet vad man hittat när man hittar det, berättar Dag Lantz som för andra säsongen är inkallad som extrapersonal. Han är vanligtvis stationerad i Umeå. Dag har erfarenhet från utgrävningar i Norge och England men menar att det är i norra Sverige det är mest inspirerande att arbeta.
– Innan jag blev arkeolog läste jag Illustrerad vetenskap och drömde om Maja- och Inkariken men när jag själv började arbeta insåg jag att det var mycket häftigare att vara i Sverige och Norrland, säger han.
Att vara ute i fält är något som Frida Palmbo ser fram emot under vinterhalvåret.
– Under hösten när det blir kallt och blött kan det vara skönt att jobba inomhus men så fort det blir vår så böjar det klia i fingrarna, då vill man ut i skogen.
Vad är den viktigaste egenskapen hos en arkeolog?
– Ja du...(skratt)...tålamod och ett brinnande intresse för att orka härda ut bland alla mygg.