The Sounds är egentligen som indie

Nu ska ni få läsa något ovanligt. En recensent som gillar en The Sounds-spelning. I USA, England och övriga Europa är det inte ovanligt, men i Sverige - definitivt. The Sounds har blivit spottkopp för hela MTV-rock-eran som gick upp som en sol och sen, i alla fall hos förståsigpåarna ner som en pannkaka.
Popgruppen The Sounds är dock större än någonsin. Säljer mer skivor, spelar mer, syns mer. Men smala svenska popskribenter skyr dem som paria. Inte jag. Jag väljer att se The Sounds för den popcirkus dom är, dom ska vara och egentligen alltid har varit (även när det var fett att hylla Living in america).
Jag ser att Maja Ivarsson vet exakt vilka rockmyter hon spelar på när hon gång på gång slirar ner i spagat för att visa trosorna från scenen. Trash-rock-chic stilen har alltid gått hem hos kidsen och den vet hon precis hur man illustrerar i rörelse och stil. Likaså bandets direkta refränger och enkla riff. Jag hör dom också.
Att se The Sounds är egentligen som att se Morrisey. Det är inte, som du kanske tror - egentligen sämre, eller ens "enklare" att se The Sounds och förstå, om man jämför med att se Morrisey.
Det är svårt att skriva direkta, enkla hits. Det är svårt att ha en image som håller ihop med sin musik. När Morrisey klär upp sig i gubbig engelsk tweed och snurrar mikrofonsladden medan han The Smiths-dansar på stället, (med sin rockabillyfrisyr) är det egentligen inte mindre uttänkt än när Maja visar trollorna. Ni bara tror det. Indiepop eller indiemusik i vilken genre det än gäller har precis lika trång kostym som JC-rock. Lika många "do´s" och "dont´s". Lika många saker man inte får göra om man ska vara "äkta". Det är bara betydligt fler svennar som råkar falla för The Sounds-tricksen.
Bäst: De nya låtarna. Sämst: Att bara 400 fick plats.