Teater: Galet, oheligt och begåvat

Den hade premiär i våras på Kilen, Kulturhuset i Stockholms lilla scen i bottenplan som försöker etablera sig som humorscen. I går visades den i Luleå. Och det är en helt galen tillställning där inte mycket är heligt, men det mesta begåvat gjort, när de långtidssjukskrivna ska uppmärksammas. Det börjar helt förfärligt. Karin, med diffusa symptom, tuktar publiken att visa hänsyn: här får inte klappas för högt, hon har tinnitus en bit bortom skalans översta gräns, och ljuset på scenen får inte vara för starkt - då slår el-allergin till. Sedan blir det värre. Kollegan Inger hasar sig in på scenen stödd på en sopborste. Det tar en oändlig tid. Hon kan inte gå, har något fel på hela underkroppen, skakningar och blir dessutom helt stel och orörlig vid stress. Men Inger har glittrande ögon och en leende mun. Hon klarar sig alltid. Springer ärenden och gör sin vän tjänster. Redan där har man kommit överens med det som kunde vara att göra sig lustig på någon annans bekostnad - eftersom det faktiskt är det Anna Blomberg, Karin, och Charlotta Åkerblom, Inger, gör. De driver med allt från vår tids faiblesse för konferenser, med diagnoser och självstärkande mantran, kvinnomystik, vissas vurm för folklore och progg. Det är ironi som gör en osäker, och är mycket roligt när man låter sig dras in i det burleska. Som Ingers pappa, en misslyckad skådespelare som roar barn i fjällen utklädd till giraff, vilken låter som Sara Lidman, eller de helyllehälsingska kvinnorna som berättar kulturhistoriska anekdoter om föremål och företeelser på det där klockrent rättrogna sättet, men förstås bort-i-tok. Samtidigt bottnar föreställningen i en varm kärlek till människorna och deras tillkortakommanden. Visst är Karin ytterst påfrestande när hon styr och ställer med Inger. Hon är helt djävla dum ibland, tänker man. Men innan föreställningen är slut; klart att Karin är rätt go' i alla fall. Inger gillar man däremot hela tiden. Hon är visserligen rätt naiv, men i en hård, hård värld är det skönt att sådana människor finns. Och precis som i verkligheten växer hon på bara ett par minuter ut från sin begränsande kropp och blir en person. Både Karin och Inger är också två alldeles vanliga Stockholmskvinnor. Sådana som bor i äldre hyreslägenheter i innerstan, eller i de gamla förorterna. De där man aldrig ser i "riksmediernas" snabba enkäter från Östermalm, men i verkligheten en vanlig förmiddag i oktober. Karin och Inger är lite omodernt klädda, kanske har de shoppat från någon liten obekant affär i Rotebro eller på Myrorna, men för att göra sig fina. De ska ju fira de långtidssjukskrivna. Och slutsången känns faktiskt, och föreställningens ironiska sparkar till trots, alldeles genuin. "Jag är inte min sjukdom. Den är inte min identitet." Nej, absolut inte. Karin och Inger är förbaje mig komiker som man får garva med.

Teater: Galet, oheligt och begåvat

Gästspelen avlöser varandra på Norrbottensteatern denna höst. Ofta enstaka nedslag som det gäller att hänga på. Som med det senaste, En giraff i fjällen, föreställande en kabaré eller ett föredrag upplättat med kulturinslag.