Det är lätt att missa Jutis. I alla fall den här vintern. Nederbörden som vid Norrbottens kustland kommit som regn har i byn utanför Arjeplog fallit som snö och skapat ett meterdjupt gnistrande täcke där hus och lador ligger nerbäddade. Trots blygsamma 32 invånare så finns det 12 företag i Jutis och den positiva andan är märkbar när man pratar med byborna. Men det har inte alltid varit så. När 1960-tal blev 1970-tal var Jutis nästan utplånat. Det var då namnet "Änkornas by" myntades i media eftersom de flesta männen dog i förtid på grund av cancersjukdomar. Anledningen påstods vara växtbekämpningsmedlet Hormoslyr som användes flitigt inom skogsvården på 1950-talet. Främst för att få bort det snabbväxande lövslyet från kalhyggen och banvallar.
Ida-Marie Westerlund som är född 1991 är för ung för att har upplevt den negativa tiden, så länge hon har levt har Jutis varit en by med framtidstro. Och hon har själv bidragit till den utvecklingen.
Ida-Marie har tecknat hela sitt liv och fick tidigt höra hur duktig hon är. Tanken på att bli tatuerare fanns aldrig där utan Ida-Marie hade i unga år en dröm om att bli veterinär. Det var till slut hennes pappa som styrde henne i rätt riktning när han nämnde yrket som ett förslag. Hon hade ju bevisligen talang för att skapa bilder, tyckte han.
Men det var bara det första steget och det skulle dröja ytterligare några år innan Ida-Marie gick från tanke till handling.
Skolgången fungerade inte för Ida-Marie som hoppade av när hon var 17 år. Tankarna på att bli tatuerare hade börjat gro och det fanns inte motivation över för någonting annat.
– Det fungerade helt enkelt inte. Jag var fruktansvärt skolless och det kändes bara som slöseri med tid, berättar hon.
Efter ett halvår i Norge och en tid hemma i Jutis sökte Ida-Marie utlandsjobb via Nordjobb – och fick napp. Yrkesmässigt handlade det om någonting som låg långt i från allt vad tatuering innebär.
– Jag flyttade till Island där jag jobbade med att plocka tomater i stora växthus, det var jättetrevligt men varmt, berättar Ida-Marie.
Hon bodde hos en familj utanför Reykjavik men besökte ofta den isländska huvudstaden under sin lediga tid. Det var där hon av en slump träffade Gerard från Holland. De blev ett par och när Ida-Marie senare reste till Holland för att hälsa på pojkvännen så presenterade han henne för sin tatuerare. Som i sin tur erbjöd Ida-Marie en lärlingsplats i sin tatueringsstudio.
När det var dags för Ida-Marie att prova sina vingar och tatuera i skarpt läge så var det Gerard som fick ställa upp med ett ben. Resultat var över förväntan.
Hösten 2011 byggde Ida-Marie sin tatueringsstudio bredvid barndomshemmet i Jutis. Hon hade kunnat få en lokal inne i centrala Arjeplog men Ida-Marie Westerlund trivdes för bra i Jutis för att vilja lämna sin hemby. Om ens för att pendla. Första året som företagare blev en inkörningstid eftersom Ida-Marie ännu inte hunnit skapa sig ett namn. Då arbetade hon parallellt på ett hotell i Arjeplog.
I dag har hon inte tid över till annat än det egna företaget. När Ida-Marie inte har kunder från Norrbotten eller Norge på besök så arbetar hon med att ta fram nya motiv.
Det går trender bland tatueringsmotiv och det som är mest populärt just nu är texter. Speciellt ordspråk och namn på barn. Texter är inte det mest avancerade arbetet för Ida-Marie som ändå tycker att det är ett kul inslag. Det går relativt snabbt och ger en variation till de mer krävande uppdragen.
– Om man bortser från texter så är det mycket old school som gäller just nu. De ska vara mycket svart och det gillar jag.
Ibland säger Ida-Marie nej till kundens önskemål eller ifrågasätter motivet. Hon vill inte stå som skapare till en ful tatuering eller en tatuering med rasistiska budskap.
– Ibland kan de vara en bild som man hittat på internet som inte är snygg men där idén är bra. Då brukar jag fråga om jag får modifiera den och det brukar sällan vara några problem.
– Om det är en ful tatuering och folk frågar vem som har gjort den så är det ju jag som får skulden.
Kan du ge ett exempel på vad du absolut inte tatuerar?
– Det har ännu inte hänt men till exempel hakkors eller andra främlingsfientliga saker skulle jag aldrig göra. Och intimtatuering på en man är inte heller aktuellt eftersom jag inte vet hur jag ska bära mig åt.
Ida-Marie skrattar. Hon tillägger sedan att de finns mycket att tänka på när man väl har bestämt sig. Först och främst går en tatuering inte att ta bort. Eller jo, men det är tidskrävande och dyrt. En laserbehandling där man skjuter sönder färgpigmenten kan kosta runt 1.000 kronor per gång att behandla. Oftast behövs 5-10 laserbehandlingar, med åtta veckors mellanrum så att huden får läka mellan gångerna, innan tatueringen är borta. Det gör som regel mer ont att ta bort en tatuering än att sätta dit den.
– Namn på sin partner tycker jag absolut inte man ska göra. Du vet aldrig om det kommer att hålla resten av livet, förhållandet kan ta slut när du är 60 år men då ha du fortfarande kvar namnet. Sedan tycker jag man ska fundera på placeringen. I vissa yrken kanske det inte är så omtyckt att ha tatueringar på till exempel händerna och armarna.
Det finns många oseriösa tatuerare som Ida-Marie tycker att man ska undvika. En "hemmatatuerare" är oftast billigare men resultatet kan bli någonting helt annat än kunden förväntat sig. Ida-Marie vet hur det kan se ut, hon har blivit kontaktad för att ta snygga till misslyckanden. Göra en så kallad cover up.
– Ekonomiskt är det ju bra för mig men det är synd om den som råkar ut för det.
Ida-Marie tycker om att tatuera realistiska motiv med skuggningar och hennes framtida drömtatuering är ett riktigt bra porträtt som hon själv ritat. Men steget från papper till hud är svårt. Speciellt ögonen är knepiga.
Tribal-tatueringar som härstammar från 1990-talet tycker hon i många fall bara är tråkiga.
– Först och främst tycker jag inte att de är speciellt fina, och att sitta i flera timmar och fylla i svart är inte speciellt kul. Det är ingen utmaning.
Ibland har Ida-Marie kunder som är jättenervösa för att de tror att det ska göra ont.
– Jag brukar dra några streck så att de får känna hur de känns och då inser de att det inte är så speciellt. Det gör inte så ont som de förväntat sig.
Både mamma Frid och pappa Sölve har låtit tatuera sig. Ida-Marie ringer till sin pappa som kommer till tatueringsstudion för att visa sitt mästerverk.
Han har valt den själv.
En pinuppa.
Att tatuera sig på äldre dar är ovanligt och Ida-Marie menar att det är på grund av henne som föräldrarna börjat tycka att det är helt okej att blir märkta för livet.
– Mamma och pappa skulle aldrig ha gjort det om det inte var jag som gjorde det åt dem.
När Sölve knäpper skjortan berättar han om hur han en gång anklagade sin dotter för att ha kalkylerat en hästteckning som hon ritat själv. Ida-Marie var då 10 år.
– Man såg tidigt att hon hade talang, säger Sölve.