Tankfull film om val vi gör i livet

Uppenbarligen kändes den här filmen som så betydelsefull och nödvändig att göra, för Lars-Lennart Forsberg; som är inblandad i flertalet funktioner av dess tillblivelse, och Sven Wollter, att de satsade generöst av sina egna tillgångar och övertalade i stort sett hela teamet att arbeta för minimiersättning ? bara för att få den gjord. Det kan inte undvikas att dessa realiteter också ger sig till känna i det slutliga resultatet. Det känns lite återhållet och tillstramat, vilket dock inte nödvändigtvis betyder att det har blivit en sämre sorts film. Bara just en mera stram och ekonomisk sorts sådan. Både Forsberg och Wollter har också svåra cancersjukdomar bakom sig. Som de framgångsrikt har bekämpat. Kanske ska man också känna till det när man ser Störst av allt, eftersom filmen även fungerar som ett slags meditation över förhållningssättet till den sjukdomen. Allt nog: Sven Wollter är vederbörligen tung i rollen som den gamle politiske pampen Aron P Johansson; en man ur Rörelsen, försedd med betonghäck och med empati som knappast en av sina mera framträdande egenskaper. När denne man; dock betydligt senare än vad hela biopubliken gör det, förstår att den journalist (Frida Hallgren) som ansatt honom en tid ? i verkligheten är den dotter som han valde att överge när hon befann sig i väldigt späd ålder och detta i samband med att hennes mor/hans älskarinna avled under dramatiska omständigheter ? då rämnar det som återstår av hans värld. Han har redan meddelats att han har en obotlig hjärntumör. Vad återstår nu för honom? Störst av allt är en tankfull film om de val som vi, rätt så oundvikligen, gör under ett långt liv. Men även en film om behovet av ? och även om tillåtelsen av ? ett så till synes banalt begrepp som förlåtelse. Sven Wollter förkroppsligar i varje tum av sin uppenbarelse mannen som fälldes av sin egen betydelse; Sven-Bertil Taube är mångtydig som den Mäktiges ständigt lojala skugga och Frida Hallgren låter skickligt de motstridiga emotionerna jaga över sitt ansikte. Den ende som verkar som om han medverkar i en skolpjäs är Eric Ericson, som Hallgrens foto-graferande pojkvän. Han når knappt upp till vristerna på de andra, skådespelarmässigt sett. För övrigt är Störst av allt en svensk film som man kan omfatta med sympati. Den ägnar sig åt allvarliga ämnen, även om omständigheterna ibland gör så att ett onödigt stort gottköpstycke också belastar den. Fast vem vet, det är inte alls med nödvändighet så att det här hade blivit en bättre film om man hade kunnat svänga sig med större ekonomiska resurser. Inte sällan är det bara bra med ?Less Is More?-principen.