Om inte M. A. Numminen redan hade existerat, så hade vi väl blivit tvungna att helt enkelt uppfinna honom.<br>I fredags kväll fanns han på Teatercaféet i Luleå, stillsamt ackompanjerad av dragspelaren Hans-Lennart Bruun, i en föreställning som får lov att betraktas som ett sidospår till den turné för skolelever som han annars är ute på för tillfället med Norrbotten Big Band.<br>Nu talade Numminen (och sjöng även bitvis) om tango (givetvis dock enbart den finska varianten av densamma!) i synnerhet. Och, som ett slags bonus, om livet i allmänhet.<br>Gamle kompisen Peter Widén ordnade fram några köksvispar till honom och då idkade han ett slags suggestiv trumteknik med hjälp av dem. Via diverse framkallade ljudeffekter blev han till sist också en hel orkester, när han på begäran drog fram gamla goda och medvetet falsksjungna Gummiboll.<br> ? När man är 24 år så är man ju lite rebellisk av sig, kommenterade han. Godmodigt.<br>Mauri Antero Numminen hade det synbart mycket roligt under sin frejdiga föreställning. Publiken skrattade så att ölglasen fylldes med tårar och de ramlade av stolarna som de satt på.<br>Mera sånt!<br>4 kurirhästar i betyg