? Ryktet om min ankomst har tydligen spritt sig som en löpeld genom Luleå, kommenterade Staffan Hellstrand, med all önskvärd syrlighet, den rätt modesta skara som hade spritt ut sig så mycket som möjligt inne på Lillan på söndagskvällen.<BR>Det hade, fick vi ockå veta om än något senare, varit betydligt flera som hade kommit för att lyssna till Staffan Hellstrand när han hade spelat i Piteå på lördagskvällen.<BR>Men det är ju som det är med sånt här. Visst hade Hellstrand förtjänat en betydligt större publik, men nu var det söndag kväll och med en vecka kvar till lönen så är det inte alla som så självklart har råd med en entréavgift på 140 kronor och det ena med det andra och så vidare och därmed.<BR>Vi som var där var dock hela tiden med på de så kallade noterna. Starka applåder, som utlöste två extranummer, och så småningom tinade den inledningsvis lätt buttre Hellstrand upp och släppte fram en kavalkad av både nya och beprövade gamla låtar av god kvalitet.<BR>Staffan Hellstrand arbetar i en rocktrubadurtradition där Ulf Lundell alltid utgör den slagskugga som alla andra hukar sig inför och där Lars Winnerbäck är den unge mannen med baseballkeps och ett sårat hjärta, som erövrar allt vidare terräng.<BR>Staffan Hellstrand, med sina melankoliskt sorgsna betraktelser kring vänner som försvunnit, känslor som aldrig låter sig bedövas och tillvarons obotliga höststänk, befinner sig någonstans mitt emellan dessa poler.<BR>På scenen är han svartklädd och det pageklippta håret draperar sig över axlarna. Gitarrspelet är rått och kompromissbefriat och att han inte är någon mes bevisas av att han tidigare också har samarbetat med Solnas egna hårdföra garagerock-veteraner The Nomads.<BR>Nu klippte han till med en Dan Andersson-text som inte var att leka med och påminde sedan om att det i lördags var Jimi Hendrix dödsdag (34 år sedan), samt att denne en gång sagt ?vi ägnar oss åt att stämma gitarren för att ni inte ska få ont i era huvuden? och att det hade den då lille Staffan Hellstrand tyckt varit väldigt tufft.<BR>Sedan var det ju roligt att få höra att Hellstrand varit och vandrat runt i London-förorten Brixton och gått på samma Electric Avenue som jag vid några tillfällen har gjort. Därifrån plockade han sedan titellåten till sin senaste platta ? Elektriska gatan.<BR>Han sjöng också om en gammal kompis öde i Amfetamin, alkohol och en kromad svart Les Paul. Nu hade även Jens Back äntrat scenen och växlade mellan en keyboard, ett piano och ett dragspel, varvid han faktiskt påminde väldigt mycket om Garth Hudson från The Band och plockade fram elakt skickelsedigra solon ur samtliga de instrumenten.<BR>Vi serverades en sång om Mekong-whisky, eldades på av en sörmländsk skröna från förr plus att det också blev sånt som Precis som du är, Romeo i Stocksund, den innerliga Bilder av dej och även Hellstrands försynta fanfar för alla de vardagsmänniskor som aldrig ger sig utan bara stretar på i sina liv.<BR>Jens Back lade ut mattor av trevliga solon och till sist så var det då tid för extranummer två och då var det, förstås, frågan om Lilla fågel blå.<BR>En dryg timme med Staffan Hellstrand och komp. Flera mil långt ifrån att vara dåligt. Men det hade säkert blivit ännu bättre om det hade varit flera i publiken och om spelningen hade ägt rum exempelvis en fredags- eller lördagskväll.<BR>Fast så är det ju: allt här i världen kan man inte få.
