En tavla hänger på väggen. Ett svartvitt gruppfotografi, daterat från den nionde oktober 2004. ”A great day in lindy” är titeln; en sorts parafras på Art Kanes berömda ”A great day in Harlem” från 1958. Originalets framstående jazzmusiker, som Count Basie och Charles Mingus, är utbytta mot betydande lindy hop-profiler som Frankie Manning och Norma Miller. Pionjärer som definierade stilen på 30- och 40-talet trängs med dansare från 80-talets revivalera och representanter för den senaste generationen av lindy hop-entusiaster. Daniel och Åsa Heedman hör till den sistnämnda kategorin.
I övrigt är rummet nära på tomt. Vi befinner oss på övervåningen i familjen Heedmans hus i Gammelstad och Tuxedo junction med Erskine Hawkins ljuder från en laptop i hörnet. Golvet är nött av steppande fötter. Daniel och Åsa dansar mitt i rummet. Simultant talar de tröstande till dottern Vilja, som gråter i sin barnstol. Hon har klämt fingret. Det verkar svårt att avgöra vad som kräver högst prioritet – upprördheten över den smärtande handen, eller lyckan över att se mamma och pappa dansa.
Päronsaft och digestivekex på verandan får bli viktigare än båda två. Solen skiner medan Daniel och Åsa dansar utan ackompanjemang på gräsmattan, för att ge Duos fotograf en chans att fånga dem i bättre ljus. Stegen ser noga beräknade ut, men är i själva verket helt improviserade i stunden.
– Allt är ”on the fly”, säger Daniel. Swingdans är en street dance, och det handlar främst om att hitta sin specifika stil. Det är det unika.
Lindy hop, som är Daniel och Åsas modus operandi, har alltså mer gemensamt med breakdance än med förkoreograferad pardans.
Vi träffar dem under en kort semester. En paus mitt i Herräng Dance Camp, som sträcker sig från slutet av juni till början av augusti, där de är lärare och arrangörer. På tiden då gruppfotot togs var de medlemmar i den välrenommerade danstruppen Harlem Hot Shots (tidigare känd som Rhythm Hot Shots), men för sju år sedan slutade de uppträda professionellt. Nuförtiden är det uteslutande undervisning som gäller, och då har just Herräng – världens ledande center för swingdanskurser – blivit årets fokuspunkt. Det var också där som de fann sina respektive passioner för lindy hop.
– Jag och min bror spelade fotboll när vi var små, men sedan fick vi båda problem med knäna, berättar Daniel. ”Å, perfekt”, tänkte morsan, ”nu ska vi sätta grabbarna på buggkurs”. Snart började vi tävla med Luleå bugg och swing, och när mina tränare skickade mig till Herräng tänkte jag: ”Oj, wow, är det så här det kan vara?”. Sedan dess har jag åkt dit varje år.
Även Åsa fick samma aha-upplevelse, då hon kom dit för första gången.
– Jag blev förälskad i lindy hop för att den är så fri, jämfört med de danser jag tävlat i tidigare. De känns liksom plast-iga, medan lindy hop är väldigt genuint. Och man kan aldrig riktigt bli nog bra – till skillnad från till exempel bugg, där man når en nivå då man känner att man inte kan utvecklas riktigt. Man är på topp och tänker: vad ska jag göra nu? Börja med en ny dans?
Daniel instämmer:
– Man kan alltid titta på gamla klipp av de som dansade back in the days och tänka: det där kommer jag aldrig någonsin kunna göra. Men jag kan försöka att gå ditåt. Lindy hop handlar mycket om hur man blir bättre inom sig själv, snarare än ”så här gör du”. Det är lösare än så, mera en filosofi kring hur man ska kunna uttrycka sig.
Daniel och Åsa träffades då de blev danspartners i truppen Harlem Hot Shots för nio år sedan, och gifte sig sex år senare. När Vilja föddes 2011 flyttade de till Luleå, Daniels uppväxtort, och i april arrangerade de en nybörjarkurs i Stadsöskolans aula. Det blev dock inga massor som flockades.
– Jag tänker att man lätt blir hemmablind, att det som finns hemma är ganska ointressant, säger Åsa och berättar om hur annorlunda mottagandet är i andra delar av världen.
– Vi är ju ute och reser, i Sydkorea och USA, där tycker folk att ”åh, kom hit och undervisa, ni är så fantastiska”. Sedan ska man ha en kurs i Luleå, där det finns en massa som är dansintresserade – och så kommer ingen.
Daniel poängterar att det förmodligen skulle vara mer exotiskt om det kom hit en instruktör från USA, att folk skulle bli mer intresserade då.
– Det hade jag också varit. Och det finns kanske inte så mycket medvetenhet på hemmaplan om att svenska dansare och instruktörer är väl ansedda, internationellt.
Den generella bilden av lindy hop, tror de båda, är också lite missriktad. Folk tenderar att vara mer bekanta med halvsynonymen jitterbug, och de får ofta reaktionen: ”Jaha, den där clowndansen?”.
– Lite den stämpeln har det. Att det ska vara snabbt och hoppigt och jätteglatt hela tiden med fingret upp i luften, säger Åsa.
– Att det är en expressiv dans som har ett väldigt brett spektrum av känslor. En argentinsk tango har ju en speciell känsla – introvert och mörk och sluten – medan en svensk, glad gammal jitterbug är i andra änden av känsloskalan. Lindy hop har som hela skalan däremellan. Det kan vara samma tyngd som tango eller superhurtigt. Det beror på vem som uttrycker sig.