Svindlande summor i hetaste länet

Malmbanan, gruvbrytningen i Malmfälten, Bodens fästning och Porjus kraftverk. Tillsammans bildar de ett av Sveriges viktigaste industriminnen. Staffan Hansson, professor i teknikhistoria i Luleå, visade i sin forskning att allihop var delar i ett och samma system. I två delar skriver Staffan Hansson exklusivt för Kuriren historien om hur det gick till när Sveriges största investeringar hamnade i Norrbotten. När Porjus kraftverk, den sista byggstenen i megasystemet, stod klart kunde man konstatera att kostnaderna för kraftverket och för elektrifieringen av Riksgränsbanan uppgått till cirka 21 miljoner kronor ? en väldig summa i ett samhälle där kostnaderna för statens utgifter under ett år uppgick till ca 230 miljoner. Samtidigt med kraftverksbyggnationen pågick även uppbyggnaden av Bodens fästning till en kostnad av cirka 19 miljoner och åren dessförinnan hade de stora järnvägsinvesteringarna gjorts till kostnader om tillsammans runt 60 miljoner. Till det nämnda skall även läggas de miljoner som LKAB investerat i Malmfälten. De summor som investerats i megasystemets olika komponenter var närmast svindlande. Minst lika viktigt var att dessa investeringar innebar att tidens nyaste teknik landade i länet. För att kunna dra de tunga malmlasterna krävdes Europas starkaste lok och men också i flera andra avseenden krävdes ett nytänkande för att transporterna skulle fungera. Också den snabbt växande gruvbrytningen och byggandet av Bodens fästning byggde på sin tids modernaste teknik. Att allt som rörde kraftverksbyggnationen och järnvägselektrifieringen låg vid tidens absoluta teknikfront har påpekats i en tidigare artikel. I vissa avseenden bidrog även de svårigheter man här ställdes inför till att teknikfronten flyttades fram. Till de möjligheter som på detta sätt ?flyttade? in i länet hörde också alla välutbildade människor som skulle ansvara för systemens uppbyggnad och funktion. Högt ställda förväntningar De väldiga investeringarna förväntades initiera en stark industriell utveckling i länet. Detta inte minst därför att det vid tiden för byggandet av kraftverket i Porjus inte var möjligt att överföra el över längre avstånd. Restriktionerna vad beträffar långa överföringar var av såväl teknisk som ekonomisk art vilket innebar att industrier som ville nyttja elektricitet var tvungna att välja en lokalisering i kraftverkens närhet. För Porjusverket planerades som längst för överföringar till Norrbottenskusten. Att Porjusverket ? Sveriges vid den tiden näst största kraftverk ? skulle fungera som en veritabel norrbottnisk industrimagnet framstod som odiskutabelt för samtiden. Kom då de högt ställda förväntningarna på dessa investeringars inverkan på framtida norrbottniskt närings- och samhällsliv att infrias? Svaret på frågan är både ett ?Ja? och ett ?Nej?. ?Ja? så till vida att de gjorda investeringarna medförde att det uppstod mycket stora arbetsplatser på ett antal håll i länet och att det var arbetsplatser som direkt och indirekt kom att ge, och i några fall fortfarande ger, sysselsättning åt många tusen personer. ?Ja? också så till vida att satsningarna medförde eller bidrog till etablerandet av flera viktiga följdindustrier som till exempel SJ:s verkstäder i Boden, Luleå och Kiruna samt så småningom företag som Kiruna Truck och Norrbottens Järnverk (NJA). Ett ?Ja? också eftersom dessa satsningar lade grunden för framväxt av och utveckling i samhällen som Kiruna, Boden, Gällivare och Luleå. Men också ett ?Nej? då det ? de nämnda exemplen till trots ? inte kom att växa fram någon mer betydande industriell undervegetation till storföretagen. Ännu så sent som 1950 var inte mer än 20 procent av de sysselsatta verksamma inom sektorn gruvbrytning och industri. Motsvarande tal för riket var 32,6 procent. Faktorer som hämmade utvecklingen Länets egna inneboende krafter hade inte varit tillräckligt utvecklade för att man skulle kunna utnyttja de möjligheter som de externt styrda satsningarna på modern teknik erbjudit. Länet var heller inte tillräckligt attraktivt för att kunna locka externa aktörer till satsningar vid sidan av de råvaruutnyttjande. Förklaringarna till detta är flera och vi kan känna igen dem även i vår tid. De blir därmed också en bekräftelse på att historien lever vidare i nya generationer och att vi gör klokt i att bekanta oss med vårt historiska arv. Genom att lära känna våra styrkor och svagheter torde vi öka våra möjligheter att bekämpa respektive dra nytta av dem. En stor svaghet utgjordes av bristerna på det för all utveckling så viktiga området för kommunikationer. Bristfälliga vägförbindelser och mer än halvårslånga stopp för sjöfarten var delar av detta. Hit hörde också de höga fraktpriserna för gods på järnväg och då inte minst den så kallade värdetarifferingen med höga transportavgifter för förädlade och mera värdefulla varor. Att detta inverkade ofördelaktigt på norrbottniska företags möjligheter att konkurrera med industrier med ett mera centralt läge i förhållande till avsättningsmarknaderna är uppenbart. Bristfälliga kommunikationer och en ytterst svag industriell tradition medförde också att det var mycket svårt att få fart på olika orters lokala näringsliv. En betydande svaghet fanns också på kunskapssidan. Skolväsendets ofullkomlighet och därmed följande brister vad beträffar yrkesutbildning, teknisk och kommersiell fackutbildning är sådant som ofta framhålls som stora problem. Till problemen hörde också bristen på kapital och det stora beroendet av externa kapitalägare. Kopplat till det senare var ett annat problem: den höga kommunala utdebiteringen som bland annat berodde på att personer med stort ägande i norr som regel var bosatta i södra eller mellersta Sverige där de också betalade skatt. En besvärande konsekvens av det höga skatteläget var att det bidrog till att driva upp löneläget till nivåer som verkade försvårande ?på initiativ till nya näringsföretag?. Besvärande avstånd Till det som i hög grad också spelade in hörde naturligtvis avstånden till större marknader och den glesa bebyggelsen vilket gjorde det svårt att läsa av marknadens önskemål och reaktioner. Detta gjorde det också svårt att ta del av de nyheter låg i tiden och det gjorde det närmast omöjligt att etablera nätverk eller medlemskap i nätverk för att på så sätt kunna utvecklas med hjälp av de fördelar ett sådant medlemskap kunde erbjuda. En inte helt oviktig faktor utgjordes av vad som skulle kunna benämnas tidens koloniala tänkesätt. Under en stor del av 1800-talet och även under 1900-talets första hälft fanns det i olika västeuropeiska länder ett starkt inslag av kolonialt tänkande. Så var också fallet i Sverige, dock inte så att det handlade om kolonier utanför landets gränser men väl inom dem. Ett konkret uttryck för ett kolonialliknande tänkesätt i Sverige återfinns i en skrivelse från 1918 i vilken Vattenfall formulerar något av en nationell avsättningsstrategi och därvid tilldelar sina kraftverk olika roller. Om kraftverket i Porjus sades att den energikrävande och ur arbetskraftssynpunkt mindre kunskapskrävande industrin skulle förläggas till områden som Porjus, medan den betalningsstarkare elektromekaniska industrin ?som på grund av sitt vida större produktionsvärde per kilowattimme använd energi och vida större förmåga att ge arbete åt yrkesskicklig personal? borde ha företräde i Trollhättan. En konsekvens av detta tänkesätt var att det under lång tid inte ansågs angeläget att förse länet med högre utbildningsanstalter. Först 1943 startas länets första tekniska gymnasium. Tveklöst rör sig detta om en ytterst betydelsefull fas i norrbottnisk historia. Med tillkomsten av de stora arbetsplatserna inom basnäringarna etablerades en industriell struktur som kommit att prägla länets samhälls- och industriella liv och därmed även det som skulle kunna betecknas som människors mentala karta ända in i vår tid. Extremt manliga Den industristruktur som etablerades ko