Svensk fullträff sprider lycka

Fyra veckor i juni
Royal Bio
Regi och manus: Henry Meyer
Foto: Håkan Holmberg
Musik: Johan Söderqvist
Skådespelare: Tuva Novotny, Ghita Norby, Jessica Zandén, Lukasz Garlicki, Nina Morin, Nina Wähä, Sissela Kyle, Lars Jönsson, Lars Lindström, med flera

Norrbottens län2005-08-19 06:30
ROLF NILSÉN
Det var ju en stund sedan en svensk film kändes fullt ut och så genomgående överlag klockren som vad Fyra veckor i juni gör.<br>Regissören och manusförfattaren Henry Meyer har lämnat ifrån sig en film som vare sig ägnar sig åt att skapa med foten och försöka ställa sig in, ber om ursäkt eller vilset vädjar till olika ängsligt demografiskt positionerade åldersgrupper.<br>I stället tar Meyer, hans exakt inprickade skådespelare och hans manus sig för att trampa fram en berättelse till oss ? alla. Oavsett om åldern råkar vara någonstans i tonåren eller någonstans över 75+.<br>Vi bör bli lika engagerade, gripna och emotionellt omtumlade; rörda OCH berörda, var vi än befinner oss i åldersspektrat.<br>Det är faktiskt anmärkningsvärt att få nåden att drabbas av en svensk film som Fyra veckor i juni. De senaste åren har vi mer eller mindre (mest mer) översvämmats av en formlig tsunamivåg av filmer om tonårsproblem samt av en åtminstone tillräckligt stark rännil av kriminalfilmer och deckare.<br>Och nä: jag säger inte att det rent generellt sett skulle vara något större fel på den typen av filmer. Många av dem har också känts som riktigt angelägna och välgjorda.<br>Men jag säger ändå att något som i rätt stor utsträckning har saknats i svensk film under en ganska lång tid nu, är de starkt berättelsebaserade filmerna. Som inte försöker vara någonting annat än just det. Och som oförfärat riktar sig till en stor och åldersblandad publik, i allt mera skriande behov av just sådana filmer.<br>Fyra veckor i juni är den typen av film. Redan detta är ett faktum att både konstatera och beundra.<br>Här möts då två genomgående exceptionella skådespelerskor, ur olika generationer men med ett unisont stort behov och strong kompetens av att uttrycka sig.<br>Tuva Novotny, 25 år och den klart bästa skådespelerskan inom sin generation här i Sverige samt på spikrak väg mot ett ännu större genombrott också. Och Ghita Norby, dansk films grand old lady och i en ålder av drygt 70 år fortfarande obrutet vital och kapabel till veritabla kraftprov.<br>Som, respektive, den trasiga unga Sandra, som dömts till skyddstillsyn för att hon i frustrerad desperation huggit en sax i sin otrogne pojkvän och den betydligt äldre judinnan Lilly, som skickats till Sverige under kriget av sin tyska familj och därmed överlevt Förintelsen.<br>I Sverige förälskade sig Lilly innerligt i Bengt men kärleken var omöjlig, eftersom han hade en bror som var nazist. I stället gifte hon sig med en annan man och fick en dotter. Nu är Lilly en ensam, men därmed ändå inte alls patetisk, gammal dam som bor ovanpå Sandra i ett ruckligt och vingligt hyreshus med byggnadsställningar mot ytterväggen där illegala polska gästarbetare klättrar omkring och renoverar.<br>Inledningsvis är det taggarna utåt på igelkottsvis för Sandra. Hårdrock på hög volym och skära sig i armen med rakblad. Liten klichévarning där, men ? det går över. Kontakt mellan Lilly och Sandra etableras, sakta och trevande och försiktigt. Utan övertydligheter eller något onödigt tramsande fjäsk. Plötsligt litar de bara på varandra, anförtror sig åt varandra och behöver varandra. Och det på ett så naturligt övertygande sätt att man inte ens funderar över varför det inte skulle kunna vara just på det här viset.<br>Lillys dotter Rebecca (Jessica Zandén) tycker att hennes mamma bör flytta in på ett hem. De har inte så enormt bra kontakt, men oron finns där ändå. Lilly vägrar. Och hon blir kvar i huset. Sandra tar sig an henne och tittar till henne. De äter måltider tillsammans, skålar med konjak, tittar på gamla bilder och Sandra får prova Lillys gamla hattar som hon tillverkade som modist.<br>De är vänner. Tvärs över generationsklyftorna.<br>Sandra inleder också en försiktig relation med en av polackerna på byggnadsställningen. Samtidigt som hon vantrivs med jobbet som klädsorterare på Myrorna (?sånt där jobb är det fångar som har hemma? säger polacken Marek, ?jag är en fånge? replikerar Sandra).<br>Detta kallar vi för vardag. Om än med dramaturgisk licens. Och Henry Meyer skildrar det här så fingertoppskänsligt, med intuitiv sakkunskap och en så grandios uttrycksfullhet för bestickande detaljer att man blir alldeles vimmelkantig av lycka i biofåtöljen och fylls av glädje och hoppfullhet också.<br>Utan att någonsin uttrycka det rent ut är majoriteten av Fyra veckor i juni inspelad i Luleå med omnejd och åtminstone om man känner till detta så märker man det också.<br>Men det är inte alls det väsentliga här. Det är i stället att detta är en i alldeles ovanligt hög grad medmänskligt värmande och angelägen film, som med sitt direkta tilltal lyser upp hela det annalkande höstmörkret och som med påtaglig stor generositet kan rekommenderas. Hjärtligen och innerligen.<br>Så då gör jag just det: Fyra veckor i juni är filmen som gäller för närvarande.<br>Snack om något annat accepteras förvisso ICKE.<br>FYRA HÄSTAR AV FEM I BETYG
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!