När Plus anländer är det redan fullsatt inne hos Susanne Andersson i det rum hon delar med kollegan Marie-Louise Eitzenberger. Totalt är det sju distriktssköterskor som servar vårdtagarna i centrala stan, sex av dem finns på plats denna dåsiga mellandagsmorgon när blått gryningsljus vägrar släppa taget.
Sedan fyra och ett halvt år tillbaka är det här på Stadsvikens vårdcentral man hittar Susanne Andersson till vardags. Efter drygt fyra års utbildning är titeln numera distriktssköterska, men under tio år hette arbetsgivarna Swedair, Transwede och Braatens och yrket hade en air av glamour - flygvärdinna.
Att hon hamnade inom flyget beskriver hon i dag som en lycklig slump.
- Min sambo Micke som var och fortfarande är pilot, tyckte att jag skulle testa. Jag hade jobbat som undersköterska några år och tänkte "varför inte". Jag hann med tio år i luften innan jag slutade flyga 2001 för att jobba som så kallad trafikassistens hos SAS. När det var dags för ännu en omgång nedskärningar kände jag att nu får det vara nog. Jag har alltid drömt om att bli sjuksköterska så det var ett lätt steg att ta samtidigt som det var ett slags "riskspridning" inom familjen eftersom Micke var i samma bransch.
Avancerat pussel
Klockan är kvart i åtta, arbetet ska grovplaneras och ett grundraster för hembesöken fördelas - att dagen sedan kommer att se ut som man denna tidiga timme tror, är högst osannolikt. Oftast tillkommer arbetsuppgifter som under resans gång kräver omfördelning av resurserna. Just denna dag har Marie-Louise fullt upp med två svårt sjuka patienter som vårdas hemma, den palliativa vården är prioriterad och allt som går styrs undan från hennes bord och fördelas på de övriga i rummet.
Det är ett avancerat pussel som ska läggas innan den öppna mottagningen startar klockan åtta.
När resten av gänget lämnat rummet knappar Susanne snabbt fram sina patienter för dagen. Allt som genomförs ska dokumenteras för att trygga patientsäkerheten, men till skillnad från doktorerna har Susanne och hennes kollegor ingen sekreterare som sköter den uppgiften.
- Det här är en jätteviktig del i vårt jobb men samtidigt något som egentligen inte syns, förklarar hon medan en hepatit A-vaccination knappas in i Smittskyddsinstitutets rikstäckande register Svevac.
Vi får en guidad tur vid skärmen när Susanne förklarar vidare; i VAS, landstingets system för vårddokumentation samlas all information om respektive patient, exempelvis journaler och remisser, medan Meddix, en internetbaserad tjänst för registrering, utbyte och arkivering av medicinska meddelanden, utgör informationslänken mellan landstinget och kommunen. I Meddix kan Susanne hålla koll på när patienter som ligger inlagda på sjukhus skrivs ut och här trillar kallelser till exempelvis vårdplanering in.
Spindlar i vårdnätet
Eftersom distriktssköterskorna jobbar tätt ihop med så väl slutenvården som hemtjänsten och kommunens biståndshandläggare, blir de lite av centralt placerade spindlar i vårdnätet.
- Vi är allkonstnärer, säger Susanne och skrattar men blir sedan allvarlig:
- Är någon sjuk eller ledig är det ingen självklarhet att det sätts in en vikarie - behovet av våra insatser är konstant oberoende av om vi är sju eller tre på plats. Vi kan ibland vara lite dåliga på att avgränsa oss och vi funderar ofta själva över hur vi egentligen hinner med ...
Arbetet omfattar även helgtjänstgöring men eftersom de passen fördelas mellan Stadsviken, Bergnäsets vårdcentral och Hermelinen handlar det om relativt få pass per sköterska.
- Vi jobbar cirka fem helger per år men har i gengäld större distrikt eftersom vi ska täcka även Bergnäsets område där exempelvis Klöverträsk ingår.
Totalt fokus
Kollegan Marie-Louise Eitzenberger, som redan hunnit vara ute en sväng, landar på sin stol för att avrapportera och ringa några samtal innan det bär iväg igen. Just nu kopplar hon bort allt annat - att ta hand om svårt sjuka patienter i livets slutskede kräver totalt fokus och resten av teamet täcker upp.
- Lagarbetet innebär att vi i princip är under konstant vidareutbildning. Man lär sig hela tiden nya saker och det är det som gör vårt jobb så stimulerande. Baksidan är tidspressen och lönemässigt motsvarar pengarna knappast det ansvar vi tar, säger Susanne och fortsätter:
- En bättre löneutveckling står högt på önskelistan men man kan inte utbilda sig till sjuksköterska för pengarna, det kan inte vara moroten. Att däremot se yrket som ett kall är förlegat ...
- Jag har slutat titta på min lön, kontrar Marie-Louise som arbetat hela sitt yrkesliv inom vården, de senaste 20 som distriktssköterska.
I reda pengar ligger hon i dag dryga tusenlappen över Susanne med 4,5 år i yrket.
Målet är att komma iväg
Mellan åtta och kvart i nio finns de övriga fortfarande kvar i huset och tar emot patienter under den öppna mottagningen som till stor del handlar om att ge injektioner, ta bort stygn och göra såromläggningar.
Kicki Forsman-Sundberg kommer in och vill ha hjälp i ett av mottagningsrummen, Susanne pausar jobbet vid skärmen för att snabbt kränga på sig den blå arbetsblusen. En ung kvinnlig patient som genomfört en bröstrekonstruktion ska få sitt sår på ryggen, där man tagit hud för att bygga ett nytt bröst, omlagt. Läkningen fortskrider som den ska men såret har spruckit upp och för ett lekmannaöga ser det lite speciellt ut.
Förmiddagstimmarna innebär också att man, parallellt med den öppna mottagningen, delar på ansvaret för dagens första telefontid. Men eftersom en betydande del av arbetet utförs "på fältet", är målet att komma iväg - att Susanne just denna dag dessutom har oss i hasorna, sätter ytterligare press på ett redan tajt schema. Totalt handlar det om mellan fem och tio hembesök per arbetspass och sköterska. Först att lämna hemmabasen är de som ska ta prover som ska hinna skickas till labbet på Sunderbyn för svar samma dag.
Ryggsäcken i bilen
En kopp kaffe i personalrummet hinner vi med, ett högt tempo förutsätter att det också finns utrymme att pausa under dagen men lunchen äts oftast i farten.
- Vår chef är noga med att vi tar rast men under eftermiddagarna är det sällan vi hinner, det får bli en kopp vid skrivbordet, förklarar Susanne när vi är tillbaka på hennes rum.
Efter ännu en runda vid datorn plockar hon ihop engångshandskar och handsprit, sen får hon ägna en stund åt att leta bilnycklarna som är på drift innan det är dags att ge sig av. Att jobba mobilt innebär att ha koll på prylarna och i bilen finns redan ryggsäcken, distriktssköterskans ständiga följeslagare, färdigpackad. En liten verktygslåda ska också med eftersom det ska tas blodprover, etiketterna med patientuppgifter är utskrivna och klara.
- Man måste gilla att serva människor och ha en hyfsat hög stresströskel för att klara av tempot, säger hon och trixar med kodlåset till vårdcentralens garage.
Telefonen, har redan hunnit ringa två gånger under de få minuter som gått från att vi lämnat distriktets korridor. Den ska hinna ringa ett par gånger till innan vi är på plats hos dagens första hembesök.
- Det var hemtjänsten som ville ha hjälp med att kolla upp medicineringen för en vårdtagare. De piller som fanns i dosetten stämmer inte riktigt och jag lovade att kolla upp det. Vi samarbetar tätt med hemtjänsten och delegerar också en del uppgifter till dem, det kan handla om såromläggning eller om att ge ögondroppar men också att ge medicin.
Osynlig grupp
På väg till dagens första anhalt hemma hos Gunborg Carlsson, 92, förklarar Susanne att även om många av vårdtagarna återfinns i det övre åldersspannet, har man också betydligt yngre patienter.
- Det finns en stor och osynlig grupp av unga med neuropsykologiska diagnoser och missbruksproblem som hamnar hos oss.
Hos Gunborg Carlsson, som klarar sig själv med assistans från hemtjänsten och distriktssköterskorna, hänger dagens lunch på handtaget i trapphuset och Susanne plockar med sig maten in. Gunborgs julresa till dottern i Skåne avhandlas medan Susanne gör i ordning för att ta blodprov. Men först kollas blodtrycket. Trycket får betyget godkänt men yrseln är lite besvärlig och Gunborg vill att Susanne ska titta på hennes ben som är rejält rött och svullet vid vristen efter ett fall utomhus. Susanne konstaterar att " det här får vi hålla koll på".
- Är det något i medicinväg du behöver? undrar Susanne men Gunborg säger att hon klarar sig.
Dryga kvarten senare är vi på språng igen och Susanne konstaterar:
- Det känns lite tråkigt men vi har inget utrymme för att lägga extratid utöver det nödvändiga. En del vill bjuda på kaffe men det hinner vi helt enkelt inte med.
Anna får proffshjälp
Vid nästa stopp ska medicindosetten fyllas på hemma hos Anna Lundkvist, 77. Anna har alla sina mediciner hemma men det känns tryggt att få proffshjälp med att placera alla små piller i rätt fack. Här är det inte bara preparatens namn det gäller att ha koll på. Apotekens skyldighet att erbjuda alternativa läkemedel kan leda till att de verksamma substanserna överdoseras om man inte är uppmärksam.
- Jag har så pass mycket medicin att det blir rörigt för mej, säger Anna medan Susanne fyller på för de närmaste 14 dagarna.
Snabbt iväg igen. Transportsträckorna tar tid trots att det inte handlar om några långa avstånd inne i centrum. Här finns minuter att vinna och det är med raska steg Susanne styr mot porten hemma hos Veikko som ska få hjälp med en trasslande kateter innan en sårig fot ska få en omläggning på ännu en adress. Under eftermiddagen hinner hon med ytterligare några hembesök innan ett nytt pass vid skärmen för dokumentation tar vid.
- Det är en ständig balansgång, det ska gå undan men samtidigt måste man på plats ha 100 procents fokus, allt annat är ovärdigt. Man får helt enkelt se till att vara närvarande i nuet och göra en sak i taget.
- Det viktigaste i jobbet är mötet med människor och hur man ska förhålla sig i detta möte. Det handlar om respekt och integritet. Vi går in i deras hem och får aldrig glömma att vi faktiskt är där som gäster.
När jag undrar vad det är som får henne att trivas trots tempot och arbetsbelastningen, kommer svaret blixtsnabbt och med eftertryck:
- För att det här är världens bästa jobb!