Sommaren 2013 började det gå ett rykte i Muodoslompolo. Det handlade om att inflyttade Stockholmaren Susann Svennemyr ville ta över affären i byn.
Muodoslompolos hjärta.
Efter att Konsumbutiken stängdes 2006 drevs verksamheten av byaföreningen och i samband med att skolan stängdes 2009 blev lanthandeln byns naturliga samlingspunkt.En plats där folk träffas för att prata om vad som hänt och vad som ska hända.
Susann som precis byggt klart sitt hus på andra sidan sjön Muodosjärvi svarade spontant nej när förra ägaren ställde frågan. Tanken att driva en lanthandel hade aldrig slagit henne.
– Det var ju inte därför jag flyttade hit, säger hon.
Susanns föräldrar kommer från grannbyarna Keräntöjärvi och Parkajoki. De lämnade Tornedalen för Stockholm redan 1960 men familjen har hela tiden haft kvar kontakten med hembygden. Susann växte upp i Upplands-Väsby och brukade som barn följa med till mor- och farföräldrarna. Hon skaffade sig en karriär inom IT-branschen och under 20 år hade hon ingen kontakt med bygden.
2009 bestämde sig hennes föräldrar för att flytta tillbaka till Tornedalen. De köpte hus och en liten markbit i Muodoslompolo och föräldrarnas flytt gjorde att Susann återvände till byn. Hon hade ofta med sig arbetet i bagaget. Det var under ett av besöken som Susann bestämde sig för en ny väg i livet.
Efter 20 år bakom en datorskärm kände hon att det fick vara nog.
– Jobbet stod mig upp i halsen. Jag bestämde mig för att flytta till Muodoslompolo och jag tänkte att om jag ska flytta så gör jag det när gruvan i Kaunisvaara öppnar för då finns det fler möjligheter att få jobb.
Susann sålde lägenheten i Sollentuna och lämnade sitt gamla liv bakom sig. Samtidigt som startskottet gick för gruvbrytningen i Kaunisvaara 2012 satte Susann spaden i jorden och började bygga sitt hus. Hon sökte jobb inom sitt kunskapsområde, IT och administration, men arbetena fanns i Pajala och Kaunisvaara med avstånd på elva respektive åtta mil enkel väg från Muodoslompolo.
För Susann som hade pendlat i hela sitt yrkesliv kändes tanken på att köra bil två timmar varje dag inte så lockande.
Därför blev Susanns nej till förre butiksägaren ett ja. Hon bestämde sig för att ge det en chans men kände sig samtidigt osäker inför utmaningen. Hon bad därför om att få börja som praktikant för att lära sig alla rutiner.
– Jag visste hur mycket jobb det var med en affär. Administrationsarbetet var jag inte rädd för det hade jag jobbat med i hela mitt liv, men det var allt det andra som jag var osäker på.
Nu har det snart gått ett halvår sedan Susann köpte affärslokalerna och inte mycket är sig likt. Bland annat så har kyl- och frysavdelningen bytt plats för att ge plats åt ett café. Här finns också en biblioteksdel med böcker och lässtol. Böckerna byts ut fyra gånger per år.
Förutom matvaror, café och bibliotek har byborna även tillgång till postservice, bussgods, apotek och bensin. Även återvinningscontainrar för sopsortering ligger intill affären. Här finns det mesta för att byborna ska få vardagen att fungera. Och det är precis så Susann vill ha det.
– Det är inte bara en affär utan en samlingspunkt för byborna. De kommer hit för att träffa varandra för det finns inte fler ställen i byn, säger Susann.
Stängningen av skolan var ett tungt slag för Muodoslompolo och Susann menar att en stängning av affären vore dödsstöten.
– Det är många här i byn som inte har körkort och som i stället promenerar eller åker spark för att handla mat. Vad ska hända med dem om man stänger affären? Ska kommunen köra ut mat åt gamlingarna? Tro det eller ej men det finns faktiskt folk som vill bo här.
Varje torsdag har affären hemkörning till pensionärer i Kätkesuando som ligger två mil utanför Muodoslompolo. Under de hembesöken möts Susann av någonting som hon inte fick när hon jobbade inom IT-branschen.
Uppskattning.
Kontrasten mellan dåtid och nutid är enorm i det fallet.gg
– Jag får träffa människor och slipper den där låtsasvärlden som jag levt i hela mitt liv. IT-branschen handlade det om att hjälpa kunder som hade problem. Det var ju inte så att man mötte folk som var glada. Man jobbade hela tiden i motvind, här är det precis tvärtom.
När Susann tog över butiken placerade hon ut en förslagslåda dit byborna fick lämna förslag på förbättringar.
Hundrastgård på baksidan av affären var ett förslag.
Pizzeria ett annat.
Susann berättar att hon återinfört dags- och veckotidningar i butiken. De försvann för några år sedan.
– Jag har även fått förfrågningar om jag kan ta in lite kläder och det är någonting jag vill kunna erbjuda. Det svåraste för mig är att gå på internet och söka leverantörer som levererar fraktfritt. Bara i dag har jag över 40 leverantörer.
Susann har även kunder från Finland som åker över gränsen för att handla svenskt knäckebröd, smör, fisk och kött som är billigare på den här sidan gränsen. Hon kan även erbjuda en produkt som är eftertraktad men förbjuden i Finland.
Nämligen det omtvistade snuset.
– Sedan är vissa som tankar drivmedel här. Det är inga pengar som jag får ta del av men det gör att de kommer in i butiken och kanske samtidigt passar på att handla annat.
Hur har dina vänner och bekanta i Stockholm reagerat över din flytt?
– Men vad ska du göra där uppe, vad ska du leva av, har jag fått höra. Äsch, det löser sig nog har jag svarat och det har det ju gjort.
Hur ser du på framtiden, vad gör du om fem år?
– Jag tänker inte så långt fram i tiden. Jag vet att jag måste ge det här några år innan jag vet om det kommer att löna sig att fortsätta. Fram till då är det bara att
arbeta på och göra de förändringar och investeringar jag vill göra.
Susann kunde varken finska eller meänkieli när hon flyttade till Muodoslompolo. Men serviceinriktad som hon är håller hon på att lära sig.
Det är ju de språken kunderna pratar.
När Susann inte jobbar med företaget tycker hon om att vara ute i den vackra naturen som omgärdar Muodoslompolo. På vintern med skidor och på sommaren med löparskor. Eller bara under stillsamma promenader med femåriga blandrasen Kia.
Hon ångrar inte att hon lämnade huvudstaden för tornedalsbyn.
– Jag hade bott där i 45 år, jag var färdig med Stockholm. Det var dags att prova någonting annat.