Stora skratt (anfall) från Ersnäs

En NY revy Regi: Christer Engberg Scenografi: Christer Engberg, Vanja Lindbäck, Bengt Sundling Dans: Katarina Wennberg Kostym: Lena Jakobsson Ljud & ljus: Stefan Hägglund, Fredrik Johansson, Bengt Sundling, Fredrik Sundling Musikarrangemang: Lars Paulin Orkester: Gunilla Ask (saxofon), Åke Larsson (piano), Kurt-Allan Nordlund (bas), Hans Pettersson (trummor), Anders Wennström (gitarr) Program/affisch: Erik Svanberg Producent: Hilding Lindbäck Medverkande: Lars-Erik Lindvall, Hilding Lindbäck, Elsbeth Dahlström-Selberg, Roger Jacobson, Robert Wallin, Inger Hellström, Vanja Lindbäck, Fred Broman, Ove Bäckström, Gunilla Ask Genrep Hermelinsskolans aula (Lärkan) Onsdag 17/1-07 Så vitt jag kan bedöma så måste det här vara Christer Engbergs fel. Han har nämligen svarat för regin till den senaste Ersnäs-revyn, som är den drygt tjugonde i ordningen. Och: haver man sett på självaste fasiken - uppenbarligen är det hans uppdykande i gänget som har fått det att krypa av vitalitet hos revygänget igen. För att efter de senaste åren i stort sett ha varit transportsträckor på väg mot ett gemensamt magplask, så är det nu frågan om den piggaste underhållningen i stan för Ersnäs-gänget. Själva titeln, En NY revy, ger sannerligen en realistisk bild av vad det är frågan om. Det är: sprakande vitalt, snabbfotat, mycket munvigt, häftigt spelmässigt, svängande självsäkert och ibland så tätt mellan anfallen av direktprojicerad humor att man knappt hinner hämta andan. Och plötsligt är det hela bara - slut. Då har det gått undan så hårt och effektivt att man knappt har hunnit med. Allting har funkat, klaffat, skött sig som det ska. Förträffligt, helt enkelt. Bland det som man helst inte vill glömma bort alls kan då extra mycket nämnas Lars-Erik Lindvall (naturligtvis!), som går i land med det mycket märkliga i att lyckas med bedriften att överglänsa sig själv. Gång på gång, till och med. Den här mannen tillhör de naturbegåvade komikernas exklusiva skara. Han har haft många triumfer förr. Men när han nu kommer injoggande som Ikeas försäljningschef Jussi Marimekko (eller hur han nu hette för något) och innan han har parlerat färdigt med den filbunkslugne sparringpartnern Hilding Lindbäck, har lyckats vara hysteriframkallande rolig på både svenska, finska, norska och ryska, så kan det bara konstateras: Det här var bara b äst. Så här mycket har jag inte skrattat på en i Luleå förekommande revy, sedan Johan Ulveson spelade en riddare som hade problem med släpljuset i en Norrbottensteater-revy för väldigt länge sedan och så en gång på Lillan då Björn Sjöö såg till så att jag nästan ramlade av stolen, drabbad av hjälplöst skrattanfall. Nu anfölls det alltså igen. Med kraften av en orkan. Ibland har Lars-Erik Lindvall valt att hålla igen i de här revysammanhangen. Den här gången har han valt att inte göra det. Jag tror att det är i sketchen där han agerar finsk astronaut eller också en tränare av något slag: han har på sig en tröja som är gul, men också så svårslaget ful, att man bara svimmar. Och i ett av dessa nummer bär han upp ett par byxor som räcker honom till just under bröstvårtorna. Och som är stora som en av sjöarna i Suomis land. Detta och så sätter han i gång. Bara liksom startar sig själv. Han hackar aldrig och tvekar inte en sekund. Kör bara i gång med en sorts obeveklig rotvälska med finska förtecken, som trotsar alla försök till seriös beskrivning. Bara en person i hela världen behärskar den. L-E L. Och det räcker. Han ska också noteras för insatsen som minnesrubbad fotograf, mot Vanja Lindbäck, samt för sin allmänna existens. Det är bara att inse att det är så: om inte Lars-Erik Lindvall har möjlighet att medverka - lägg då i all tysthet ner hela Ersnäs-revyn. Jag tyckte för resten också mycket om Roger Jacobsons egenhändigt framförda och författade sång Ta det lugnt samt Fred Bromans regelbundna introducerande som Doktor Fil, en man sprängfylld med goda råd som ingen vill ha. Den lätt absurda tuppen, som spatserade omkring lite här och där, fick sällskap av hönor i numret om hur det går till på Cleo när det är damernas på torsdagar. Och så vilade det något svårslaget sentimentalt och välkomnande över Elsbeth Dahlström-Selberg i numret om Vägföreningen, mot Fred Broman, som det var omöjligt att helt värja sig emot. JO: Gunilla Asks själfulla sax-spel - i Mark Knopflers Goin? Home och i diverse andra sammanhang: TOPPEN! Och en hel del annat som var hjärtinnerligt bra också men: någonstans måste även en i grunden positiv recension sluta. Och denna slutar - här. Men låt det vara sagt och så eftertryckligt som möjligt också: skratten kommer för närvarande från Ersnäs. Det är bara att inse att det är så. Och förmodligen är det till inte ringa förtjänst Christer Engbergs "fel" att det är på det viset.

Stora skratt (anfall) från Ersnäs

Ersnäsrevyns premiäraktuella En NY revy lyckas vara rolig på både svenska, finska, norska och ryska. Något av det roligaste i revyväg på många år, tycker Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén.