Om hur hets mot ett hbt-par negligeras av polisen. Om hur offren görs till problemet och om hur omgivningen stillatigande ser på.
Tim-Johan Fjellman vittnar om hur han och hans sambo, under drygt två år, har trakasserats i sitt hem. Utsatts för hot, glåpord, inbrott och misshandel. Av ett gäng yngre män.
- De har puttat, slagit och slitit i oss. De har dragit oss ut ur lägenheten och ned för trappen, säger Fjellman till Norrbottens-Kuriren.
Polisen har knappast varit till någon hjälp. Parets många anmälningar har hittills bara resulterat i nedlagda utredningar, "i brist på bevis".
Det är upprörande men inte särskilt överraskande, med tanke på vilken attityd polisen verkar ha. En sen natt ringde Fjellman efter hjälp, när personerna var inne i lägenheten.
- Polisen sa, det är så mycket bråk och stök hos er. Ni får vända er till huvudkontoret på måndag.
Det är så mycket stök och bråk hos er? Jag blir alldeles iskall när jag läser det. Ger polisen samma skuldbeläggande svar till andra brottsoffer i Arjeplog? Och varför i hela fridens namn blir ett brott mindre angeläget att stoppa för att det upprepas om och om igen?
Aron Backman, förundersökningsledare, menar att det inte handlar om hatbrott.
- Utredningen visade inte på sådana motiv, säger han.
Hatbrottsexperten Jeanette Larsson tycker däremot att trakasserierna i Arjeplog låter som ett klart fall av hatbrott. Hon säger att polisen ofta är okunniga och gör felprioriteringar: "Man tar inte allvarligt på de demokratiska rättigheterna."
Det är precis vad hatbrott är. Brott mot demokratin. Ett sätt att säga till offren att de inte har något människovärde, att de till skillnad från andra får finna sig i att leva under förtryck. Aldrig ska kunna känna sig trygga och fria.
Det får konsekvenser. Statistik från Ungdomsstyrelsen visar visserligen att majoriteten unga hbtq-personer mår bra. Men de mår ändå klart sämre än befolkningen i sin helhet. Det gäller särskilt den psykiska hälsan. En fjärdedel av de unga homo- och bisexuella kvinnorna uppger till exempel att de har försökt ta livet av sig.
Många hbtq-personer har dessutom lågt förtroende för polisen, skolan, sjukvården, socialtjänsten och arbetsförmedlingen. De känner sig diskriminerade i mötet med personalen.
Det är något för polisen i Arjeplog att tänka på. Om de nu bryr sig.
Tim-Johan Fjellman berättar om en ensam tillvaro, mitt i trakasserierna.
- Folk undviker oss idag. De vill inte hamna i grälet. Jag kan förstå det. Det är inte roligt att bo kvar här. Men jag har en son här och försöker få igång min fiskeriverksamhet, säger han.
Ska vi ha ett sådant län? Där människor som bryter mot heteronormen lider av att bo? Där man måste vara som "alla andra" för att slippa bli trakasserad? Och där omgivningen tystnar istället för att säga ifrån mot hatbrott?
Då skriver Norrbotten under sin egen dödsdom. Då dröjer det inte länge förrän alla människor som vill kunna vara sig själva, oavsett vilka de är, har dragit härifrån.
Det räcker inte att polisen skärper sig och tar trakasserierna mot Tim-Johan Fjellman och hans sambo på allvar. Alla berörda myndigheter och makthavare måste göra en rejäl felsökning för att se till att en liknande arrogans aldrig mer inträffar.
Och vi andra, vi måste ta tydlig ställning mot hetsen. Annars har vi bara en sak att göra: Skämmas.