Stállo finns

Mer än ett halv sekel har gått sedan Elli-Karin Pavval blev Elle-Kari med snart sagt hela svenska folket. Sedan dess har fotografen Anna Riwkin Brick och skribenten Elly Jannes bok översatts till åtskilliga språk. Berättelsen i ord och bild om den treåriga samiska flickans vardag får uppmärksamhet än idag.  ? Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag boken. Jag har fått så många vänner ute i världen genom den, säger Elli-Karin Pavval. Hon minns tydligt när Anna Riwkin Brick tog bilderna. Hur fotografen var lekte med barnen och hur det ibland bara sa klick.  ? Till sist märkte vi inte henne och hennes kamera. Senare har jag undrat varför hon valde att följa just mig ? vi var ju tre flickor. Till Elly Jannes hade hon sagt: ?Elli Karin verkade så mystisk?. Om jag är det? Ja, det får väl andra bedöma, men kanske jag är det. Mystik Mystiken kan i så fall komma till sin rätt när Elli-Karin Pavval blir sagoberättare under vintermarknaden. I Ájttes rum med figurer hämtade ur Stállos värld ska hon berätta historier om både Stállo och hans vedervärdiga fru Luhttak, men också om gadniha ? småfolket. Bättre nyanser  ? Ja, Luhttak, hon är argsint. Jag skulle nog tro att hon är värre än Stállo själv. Som barn fick vi höra att hon fanns någonstans ? någonstans. Berättelserna kommer att förtäljas både på svenska och på lulesamiska. Det går, säger Elli-Karin Pavval, ganska bra att översätta dem till svenska, även om nyanserna blir bättre med det språk som en gång skapade historierna. För med stállohistorierna har den samiska kulturen en helt egen sagovärld för de små. Stállo, som kan liknas vid ett troll eller en jätte, torde finnas i varje samiskt barns medvetande. Han bor överallt och ingenstans.  ? Det här är jättegamla historier som har berättats från generation till generation, säger Elli-Karin Pavval. Stálloberättelserna utgör en stor och levande del av den samiska berättartraditionen. Förutom som underhållning berättar Elli-Karin att de också var ett sätt att hålla lite ordning i familjer med många barn.  ? Man kunde använda sig av Stállo för att inte barnen skulle förvilla sig för långt från kåtan. De skulle veta att det fanns något annat därute, säger hon. Spännande historier För Stállo bara finns. Han dyker upp lite här och var. Han verkar, säger Elli-Karin Pavval, se ut som en människa. Att han skulle ha renar har hon aldrig hört talas om. Däremot har han getter.  ? Barnen tycker att de här historierna är väldigt spännande. Och man har ju lärt sig använda rösten när man berättar, säger hon. Däremot småfolket, gadniha, har renar. Och kor. Kor som mjölkar väldigt mycket. En pojke skulle få en sådan ko, om han bara lyckades kasta kniven över den. Kons ägare sade dock, att han bara fick mjölka henne en enda gång. Skulle pojken byta kärl, så skulle kon börja mjölka blod. Pojken for hem med kon och familjen letade fram det största kärl de kunde hitta. Men när kärlet var fullt fanns det fortfarande mjölk kvar i kons spenar. Då blev familjen girig. De letade fram ett nytt kärl och började åter mjölka. Men då kom det bara blod.  ? De skulle ha skött om kon som de blev tillsagda. Det här visar att man ska vara nöjd, säger Elli-Karin Pavval. Själv var hon aldrig rädd för Stállo eller gadniha när hon var liten. De hörde liksom till.  ? Man fick lära sig att i naturen skulle man inte vara rädd. Att allt som hörs i naturen har en förklaring, även om man inte alltid hör förklaringen. Visst inflytande Och småfolket har fortfarande ett visst inflytande. Den som stannar och rastar slår inte ut något varmt på marken utan att först artigt be dem att flytta på dem.  ? De finns alltid med. De hjälper en på ett och annat sätt. Men de kan jäklas också. De kan låna saker som de behöver, men de kommer alltid tillbaka med dem. Och i naturen finns så många väsen som vi inte kan, och inte ska, förstå. Det är bara det, att vi inte tar oss tid att lyssna till naturen i dag, säger Elli-Karin Pavval.