Stjärnkvalitet på stora scen

Amanda Jenssen inledde fredagskvällen på stora scenen. Numera före detta Idolbrud och det råder ingen som helst tvekan om att hon har star quality beyond Idol. Hon är, som jag skulle vilja formulera det: bra på riktigt. Musiken är i allra högsta grad existensberättigad och verklig, vilket jag inte skulle säga om en del andra som grävt sin lycka i Idol. Hon har en grym röst, som river och trilskas, och det är också den som är drivkraften som driver det hela framåt. Även om hon inte är störst och bäst
(ännu?) så är hon en stjärna. Kompbandet är kompetenta och sådär studiomusiker-tighta, men samtidigt blir de ofta lite baktunga och tråksläpiga. Med undantag av gamla Wannadies-frontfiguren Pär Wiksten som är råpeppad och hela tiden ger allt. Det som saknas är tillräckligt med låtar för att fylla en hel konsert, även om det finns pärlor för att fylla ett Allsång på Skansen. Jag gillar till exempel den lugna och vackra balladen Our last goodbye. Men framför-allt är det såklart hiten Amurala Tree som drar hem det största jublet. Också Amanda och bandet tänder till på ett helt annat sätt när de får spela den låten. Däremot, när de spelar Elvislåten Suspicious minds känns det bara tråkigt. Det är inte det att det var en råkass version eller att låtvalet är dåligt - det är ju en av världens 25 bästa låtar. Man borde bara inte få göra covers på vissa låtar, helt enkelt för att originalet är alldeles för bra för att få befläckas. Det måste vara enda gången man tycker att upphovsrättslagarna faktiskt borde skärpas.