Klockan är nio på morgonen, vi har precis kommit hem till familjen Mickelsson, när pappa Lars och Louice kommer hem från stallet. De har gjort morgonskiftet hos familjens hästar och laddar om inför nästa pass.
Att deras liv skulle komma att till största delen handla om hästar hade Susanne och Lars aldrig kunnat tro när de för drygt 13 år sedan bråkade om vem som skulle tvingas åka med då femåriga Louice till hennes ridlektioner. Det var bara jobbigt att springa runt med hästen och egentligen var Louice i ärlighetens namn mest intresserad av stallkatterna.
Med tiden riktades intresset mer och mer mot ponnyerna och hobbyn växte till ett genuint intresse. Louice ville ha en egen häst. Till en början fick hon ta sig an en sköthäst.
Började tävla tidigt
Ponnyn, som var av det besvärligare slaget, blev Louices ögonsten som hon ägnade själ och hjärta och många, många timmar åt. Men suget efter en alldeles egen ponny blev allt starkare och vid elva års ålder fick hon sin drömponny, den vita Greyhawk.
Louice började tidigt tävla i hästhoppning och lillasyster Ebba hakade på. Sakta involverades hela familjen i hobbyn. Handlade det inte om att mocka, rykta, släppa ut hästarna i hagen eller möta upp med veterinär eller hovslagare så skulle hästar och flickor skjutsas till ridhus, träningar eller tävlingar eller så skulle det hämtas hö.
När Louise "vuxit ur" familjens första ponny köptes ännu en och i dag har familjen fyra hästar och ett stall.
- Till en början hade vi våra djur uppstallade hos andra men när vi skaffat oss flera hästar blev det alldeles för dyrt så det slutade med att vi köpte ett eget stall på lagom pendlingsavstånd hemifrån.
Fick jobb i Skåne
Louice, som alltid haft svårt med sin koncentration, var skoltrött efter nian och ville därför inte fortsätta på gymnasiet efter grundskolan.
- Hon skötte vårt stall och har tränat och tävlat med hästarna istället. Vi kunde inte forcera henne till skolgång och efter en tid fick hon jobb i ett stall i Skåne - det fick bli hennes utbildning. Så småningom får hon själv avgöra om och när hon ska studera, säger Susanne.
Under julen var var Louice hemma innan hon började jobba i ett nytt stall, denna gång i Stockholm. När hon är hemma är hon en ovärderlig hjälp i familjestallet som pappa Lars annars har huvudansvaret för.
Bästa rehabiliteringen
För hans del har arbetet med djuren blivit en viktig del av rehabiliteringen efter den hjärnhinneinflammation som drabbade honom hårt för ett antal år sedan.
För de flesta Luleåbor är Lars Mickelsson känd som O’learykrögaren. Själv säger han att det bara är tack vare fantastiskt goda medarbetare han klarade av att driva verksamheten under de sista åren. Den bakteriella hjärnhinneinflammationen som närapå tog hans liv gav honom också men i form av bland annat hjärtsjukdom som ledde till operation och mer sjukdomstid.
- Jag blev aldrig mig själv igen och dras ännu med sviterna efter sjukdomen. Många är de sömnlösa nätterna och när jag ändå vaknar i ottan är det naturligt att det är jag som åker till stallet. Hästarna är min bästa rehabilitering, säger Lars som pratar lyriskt och länge om de fyrfota djurens olika personligheter, hur man måste ta sig tid att lyssna till varje individ och hur viktigt det är att hästarna mår bra.
- Trots att Louice och Ebba är framgångsrika ryttare som vunnit många priser på hopptävlingarna så är hästarna så mycket mer än prestationsindivider för oss. Jag behandlar dem med stor respekt och tror mycket på det man kallar för natural horsemanship.
Lars berättar att han förutom att jobba med hästarna också kan sitta och bara titta på dem, fascinerat följa deras rörelser och kommunikation i timmar.
Ett liv helt utan hästar skulle numera vara otänkbart för honom och Susanne.
Hon, som var en hängiven danstjej som gick från instruktörsskapet vid Dansmagasinet till dåvarande Impuls när aerobictrenden på 80-talet svepte in över Luleå, har också helt och hållet ändrat fokus för sitt fritidsintresse. All ledig tid ägnas åt hästeriet och under somrarna åker hon gärna till Falsterbo horseshow för att delta i det enorma arrangemanget.
- För att flickorna och vi ska kunna ägna oss så mycket åt vårt intresse har vi förstås tvingats försaka annat. Förut reste vi mycket men nu har vi varken tid eller råd med resor eller exempelvis heminredning. Att vara stallägare blir en livsstil och den har vi sakta men säkert vuxit in i.
Susanne säger att hästsporten till största delen fört med sig positiva saker för familjen, men visst har hon många gånger också varit rädd. Barn är små och hästar stora och det har hänt att flickorna kastats av hästryggen och blivit skadade. Som tur är inte allvarligare än att de kommit igen och fortsatt rida som förr och till och med ännu bättre än förr.
Louice berättar själv om förra sommarens incident när hon under tävling drev på sin häst över ett hinder såpass hårt att hon själv flög av och fann sig liggande på marken när hästhovarna dundrade över och på henne.
- Jag hann tänka att min sista stund var kommen och efteråt kände jag mig så värdelös och rädd. Var jag inte bättre än såhär?
Men Louice fick ett bra stöd från andra ryttare som varit med om olyckor och kom över saken och har aldrig ridit bättre än under de tävlingar som sedan följde.
Det är familjens döttrar som är ryttarna, varken mamma Susanne eller pappa Lars rider. Än så länge. Dels beror det på att tävlingshästar inte är några lämpliga nybörjarhästar, del har tiden att lära sig hittills inte funnits men kanske ryms ridträning också i framtidsplanerna som i vilket fall som helst innefattar hästhållning.
Eftersom familjens yngsta dotter Ebba planerar att börja på ett ridgymnasium i södra Sverige har också Susanne och Lars börjat leka med tanken på att flytta nedåt landet.
- Louice har redan sin häst därnere och även Ebba kommer att ta med den häst hon tävlar med när hon börjar plugga. Bosätter sig tjejerna söderöver - där möjligheterna till både träning och tävling är större än här - skulle vi gärna flytta närmare dem. Själva funderar vi på att vidareutveckla hästintresset med avel, säger Susanne som vid sidan om sitt arbete som undersköterska också jobbar i en hästbutik i Älvsbyn.