Vi är nyfikna på hur hon, som jobbar med konst, själv har det hemma. När jag till slut får tag på henne mitt under hennes semester säger hon att hon kan ställa upp och visa sitt hem.
– Men jag jobbar mycket och hinner inte inreda, varnar hon.
Det visar sig dock att hon har ett mycket personligt hem, och att hon har många tankar på hur hon vill bo.
Det är på Tradera och på loppisar Maria Ragnestam handlar till hemmet. Köksstolarna är loppisfynd. Möblerna i hallen är 50- och 60-tal. I vardagsrummet står ett blombord på golvet med lite böcker i, och en golvlampa med tygskärm döljer sig bakom en nätt lila soffa.
– De flesta sakerna här hemma är grejer från loppis. Jag har ju allt jag behöver, men när jag hittar något fint, så köper jag. Mina skåp är fyllda av fina skålar och vaser, säger hon.
På de vita väggarna hänger en och annan tavla, och lite uppstoppade djur. Och så har hon satt upp tapeter.
– Aptapeten i vardagsrummet är jag jätteglad över. Jag köpte de två sista rullarna och de har flyttat runt med mig i mina olika boenden. Men jag kände att någonstans måste jag väl sätta upp dem och det fick bli här.
Framför tapeten soffan, där hunden älskar att ligga.
– Jag valde min hund för att passa inredningen, men nu har jag ett hårinferno varje dag, säger hon och skrattar stort.
Hunden Vide är en blandning mellan malamute och siberian husky, tar mycket plats och har stor päls. Den har gott om svängrum hos henne. Men någon inredningsdetalj är den inte. Det visar sig att hon skaffade den för att komma ut varje dag, för egentligen är hon ingen friluftsmänniska och hon trivs bättre på hotell än i tält, säger hon.
– Han ger mig ett skäl att vara ute. Jag behöver Vide för motionen och för att få ett avbrott från jobbet. Jag kommer hem på lunchen och tar en promenad på en timme.
Även i hallen har hon satt upp en tapet som hon kom över en rulle av. Tapetserar gör hon själv, och hon tycker att det är ett enkelt sätt att med ganska lite arbete göra en stor förändring i ett rum.
– Men Vide var liten då och han klev runt här bland rullarna och slickade på tapetklistret. Ett råd är att inte tapetsera när man har valpar!
Dock har hon en tapet som hon inte vill skiljas från. Den sitter på en skiva och är upphängd som en tavla på väggen i sovrummet.
När Maria köpte sin lägenhet på Konduktörsgatan i Kiruna för nästan tre år sedan var den hennes första riktiga egna boende på länge. Hon är uppvuxen i Malmberget, och flyttade hemifrån när hon var 15 år för att gå gymnasiet på ett bild- och formgivningsprogram i Halmstad. Där bodde hon i en etta, som hon möblerade själv.
– Jag hade kvar grejer från den tiden, men undrade när jag packade upp varför jag hade sparat allt detta. Stilen förändras en hel del från det att man är 15 tills det att man är 30 år.
Hon har nu gjort sig av med en hel del av sina saker, gett bort eller lämnat till återvinningen.
– Det är så mycket som bara slängs och då är det bra med Tradera, Blocket och loppisar. Det är ju oftast inget fel på det man gör sig av med, det är bara det att det inte passar eller ryms.
Under åren som student och yrkesverksam på olika orter i Sverige har hon bott i kollektiv, varit sambo och delat lägenhet med vänner, och bott i andra hand. Sista anhalten innan hon flyttade tillbaka till Norrbottens län var en källarateljé på 80 kvadratmeter i Sundbyberg.
Hon har aldrig bott möblerat, och hon gör alltid om i lägenheterna där hon bor, berättar hon.
– Det är viktigt för mig att känna att det här är mitt, oavsett storleken på lägenheten. Det tror jag är viktigt för de flesta.
Hon arbetar med att producera utställningar och tycker att hon har ett formseende som underlättar när hon inreder hemma.
– Jag ser proportioner och färger, vad som funkar ihop. Det kan vara småsaker som gör mycket för upplevelsen. Detta är givetvis min känsla för vad trivsam inredning är.
Maria Ragnestam hade bestämt sig för att lämna Stockholm, flytta tillbaka till Malmberget och starta eget när projektledarjobbet dök upp. Hon är, som så många kulturarbetare, anställd på projektbasis. Anställningen förlängs ett år i taget.
– Jag har ju alltid jobbat med projekt och jag har faktiskt aldrig varit så länge på samma arbetsplats som nu, säger hon.
I början bodde hon hos föräldrarna i Malmberget och på soffan hos kompisar och familj i Kiruna, men insåg ganska snabbt att det inte var hållbart. När hon hittade lägenheten slog hon till direkt. Hon oroar sig inte för att investeringen ska gå åt skogen när staden rivs.
– Det här med boendet löser sig alltid. Jag tror inte på en förlust, säger hon.
Med en egen lägenhet kunde hennes saker, utspridda på förråd i Malmö, Stockholm och Göteborg, samlas på ett ställe. Men fortfarande har hon inte fått upp sin konst på väggarna.
– Jag älskar konst, men all min konst står i förrådet fortfarande.
Maria tecknar själv och ville tidigare utbilda sig till konstnär, men gav upp de tankarna när hon insåg att hon hellre vill producera utställningar än göra konsten själv. Fast hon har fortfarande ett behov av att uttrycka sig konstnärligt.
– Jag tecknar och syr. Det är inte så ofta, men det blir när andan faller på, säger hon.
Sist blev det en brudklänning till en kompis. Tidigare sydde hon bland annat till små teaterproduktioner.
Hennes planer på att renovera lägenheten har ännu inte kommit så långt.
– Jag tänkte mycket på ytskikten från början, och stengolv utan golvvärme är inte så kul på vintern. Men man bor in sig fort och så vänjer man sig. Jag har tankar om vad man kan göra, även om jag inte orkat göra så mycket. Och det mesta du ser fyller en funktion, många av tavlorna hänger över hål, till exempel.
Det hon lagt ner möda på är dock, något oväntat, de två klädkamrarna och källarförrådet. I klädkamrarna målade hon de brun-orangea väggarna vita och hängde tavlor på dem. Hon har också lagt in nya golv.
– Jag vet att det är lite knäppt, men här ska mina kläder bo och det är skönt att ha det fint. Det är ju aldrig någon annan än jag som går in där, men det ger mig ro att saker har sin plats.
I framtiden vill hon bo större.
– Jag kommer inte att bo så här för alltid. Jag vill gärna ha ett hus, men hur, när och var vet jag inte. Men någon gång ska jag ha ett stort hus och då ska all min konst få rum.