Det här är tjejen som inte gör sig till.<br>Typ: aldrig någonsin.<br>Sophie Zelmani, som begick sin turnépremiär inför ett totalfullsatt Ebeneser på torsdagskvällen och spelar där igen i kväll, fredag, inför en lika stor publik, har massor av integritet och sände oss ? tillsammans med sitt förkrossande kompetenta band ? små meddelanden i en och en halv timme. Som kändes som om de var riktade enbart till var och en av oss. Individuellt.<br>Hon var bara en tjej med en gitarr. Satte sig på en stol, började spela och sjunga. Eller snarare viska. Ibland aningen högre. Men hela tiden lika intensivt och förtätat.<br>Hela inramningen den här kvällen kändes för övrigt svårt förtätad. Det var levande ljus på scenen och ingen alls brydde sig om att spelningen gick i gång först elva minuter efter utsatt tid.<br>Sophie Zelmani använder inte ett enda onödigt ord. Hon säger nästan ingenting mellan låtarna, har så gott som helt eliminerat allt vad mellansnack heter och presenterar bara i undantagsfall låtarna. <br>Det går lika bra det också. Snarare bättre. <br>Så småningom vågar hon sig på ett nästan näpet ?tack?. Hon säger sig vara nervös, men tycker att det är trevligt att ha fått komma så här långt norrut.<br>Hennes sånger är varliga och personliga depescher som bara strömmar omkring där i lokalen. Gitarristen Lasse Halapi är den bäste inom sin genre som jag har fått uppleva på mycket länge. Han spelar så att det vajar och blänker och han har ett slags Twin Peaks-anslag i sitt spel som imponerar grymt mycket.<br>Resten av bandet är även de insisterande bra: Robert Qwarforth, keyboards, Peter Korhonen, trummor, Thomas Axelsson, bas.<br>Ibland är det bara Sophie Zelmani och Lasse Halapi på scenen. Då får begreppet musikalisk intimitet en ny mening.<br>Vid något tillfälle slår Sophie Zelmani med en tamburin mot sitt ben. Mot slutet av spelningen plockar hon fram ett munspel också. Och Lasse Halapi spelar steel i en av låtarna. Himlastormande fint, det också.<br>Hon sjunger om att There Was No Place, There Was No Time. Hon sjunger om Memories att To Know You. Och så den där låten som börjar med orden I Am Tired, Yes I Am.<br>Det är tamme tusan närmast gripande, långa stunder av spelningen. Och vad annat ska det bli, när Sophie Zelmani är innehavare av en röst som skär som en varm kniv genom smör?<br>Hon sjunger vidare: om Goin? Home, I?ve Been Broken och I?ve Been Wonderin´ So Long.<br>I det första extranumret plockade Lasse Halapi fram ännu flera livsfarliga gitarrsolon och så blev det Dreamer och massor med turnéstartblommor. Och ytterligare ett extranummer.<br>Helt fantastiskt fint, faktiskt.<br>Råkar ni komma över en biljett till kvällens spelning med Sophie Zelmani med band, kan ni känna er lyckliga.<br>Det gör redan vi som var där och fick uppleva henne/dem på torsdagskvällen.<br>Det här var den sortens spelning som man överlever länge på.<br>
