Snart är sista sopismackan bredd

Redan innan Elisabeth Johansson öppnat kommer de första kunderna ... Officiellt öppnar hon klockan sex på morgonen, men är dörren olåst är det bara att kliva på för här är det bemannat från och med 05.00, måndag till och med fredag. Kurirens reportageteam anländer strax före sex och möter elektrikern Bror Henriksson på väg ut med en smörgåspåse som han ska ha med sig till jobbet. Inte långt senare kommer den förste taxichauffören. Lars Krohn tar en kopp kaffe och macka och några minuter senare ansluter fler fika-sugna chaufförkollegor.  ? Jag är så hes i dag för jag var på hockey i går ? och det blev ju ganska många mål, ursäktar sig den stora Luleåsupportern Elisabeth Johansson för en kund och slår sedan in en räksmörgås och en cola i kassaapparaten. På väggen bakom disken hänger en Luleå Hockey-flagga som varje matchdag placeras ovanför entrén utanför fiket. Det är inte bara Luleå lokaltrafik som talar om att det är hemmamatch i Coop Arena. En stund senare kommer den personliga assistenten Anna-Britt Schmaltz in. Hon vill ha något i magen efter att ha varit igång sedan klockan tio på kvällen fram till sju på morgonen.  ? Det här är stans bästa räkmackor, eller världens bästa, säger hon efter att hon slagit sig ner vid ett bord. Den generöst dekorerade smörgåsen ser inbjudande ut.  ? Det är ett kanonfik med mycket trevlig personal. Man har ju blivit som lite kompis med dem, fortsätter Ann-Britt. Stamgästerna anländer Nästan exakt klockan åtta kommer de kanske mest trogna kunderna ? ?gubbarna? från renhållningen. De kommer varje morgon och det är nästan så att du kan ställa armbandsuret efter dem. Matz Nilsson, Staffan Brattström och Uffe Andersson har parkerat de två bilarna på gatstumpen mellan Wienerhörnan och Statoil. På främst fredagar kan den sträckan vara ganska igenproppad av renhållnings-bilar, taxibilar och många olika hantverkares minibussar.  ? Han är riktigt bra Bartecko, säger Staffan Brattström och Matz Nilsson i en mun om den slovakiske stjärnspelaren. Nilsson har de senaste åtta åren varit en trogen kund och Brattström i runt tiotalet år. Här har det under åren tuggats mackor och hockey under många timmar. Över en smörgås och riktigt kokkaffe, ?Färjestadskaffe?, blir det en hel del hockeysnack dagen efter att Luleå gett Djurgår?n pisk med 5?2.  ? Bartecko är lika bra och betydelsefull som Ruisma var, fortsätter Staffan Brattström innan han och kollegorna beger sig ut till bilarna för att fortsätta att ta reda på Luleåbornas avfall. Tidiga mornar och blötsnö Ungefär som ovan rullar mornarna på varje dag på klassiska Wienerhörnan, någon gång vid 11.00 börjar lunchgästerna visa sig.  ? Det har varit en ganska bra morgon, säger Elisabeth Johansson om onsdagen den 19 oktober. Det återstår inte så många tidiga mornar innan det definitivt är över för henne. Årsskiftet närmar sig med blandade känslor; lite rädsla och oro, men också spänning och en känsla av frihet. Hon behöver inte längre stiga upp klockan 04.00 varannan dag i veckan eller på söndagar komma in och baka och förbereda inför måndagen. Hon kommer inte heller att sakna dagarna när blötsnö drivit ner för trappen och täckt stora delar av ytterdörren som nästan är omöjlig att öppna. Eller att på senhöstarna rensa bort en massa löv. Eller att känna stressen när 26 skiftarbetare kommer in vid halv sju på morgonen och alla ska ha mackor av diverse slag.  ? Det känns lite pirrigt. Jag har ingen aning om vad som händer. Jag är väl inte den mest eftertraktade på arbetsmarknaden. 48 år och ingen utbildning. Men jag kan mycket väl tänka mig att jobba som personlig assistent eller att på annat sätt jobba med människor. Kanske får jag gå någon utbildning också, något med data. Jag är inte heller rädd för att flytta. Min dotter bor i Göteborg och där är det väl kanske större chans att få jobb, säger Elisabeth Johansson när vi sitter och pratar i köket. Började som anställd 1977 Hon och kompanjonen Carina Lidberg har gjort klart med en försäljning till två andra kvinnor som köpt verksamheten. Wiener-hörnan kommer att leva vidare med i stort sett samma meny som i dag. I hela 29 år, minus några korta svängar då Elisabeth Johansson prövat på andra saker, har hon arbetat på Wienerhörnan. 1977 började hon som anställd, då drev Maine Wikström fiket som har anor ända från sent 1800-tal. Men det har funnits mycket annat i lokalerna också innan det 1962 blev Wienerhörnan och ingången sedermera flyttades från hörnet. Kläder, fisk och Falkbrinks frukt har bland annat huserat i lokalerna. 1984-1985 arrenderade Elisabeth Johansson caféet och drev det helt och hållet i egen regi. Från och med 1986 var hon tillsammans med Maine Wikström delägare och från och med 2000 tog Carina Lidberg, 45 över Maines delägarskap. I mitten av 1980-talet utökades menyn från att tidigare bara varit fika till att även omfatta smörgåsar, varma smörgåsar, smörgåstårtor och diverse sallader.  ? Det gick inte längre med bara fikabröd och vi var tvungen att bredda sortimentet. Nu är det många som äter lunch här eller kommer och hämtar lunchen. Av den totala omsättningen är nog hälften beställd mat eller fika som man hämtar, berättar Elisabeth. Den varma salladen, den generösa räksmörgåsen och ?sopismackan? är bland det mest uppskattade av kundkretsen.  ? Den var en som tipsade om att göra en varm sallad. Värma ris, ost och skinka och sedan läggs själva salladen dit kall. Den är riktigt populär. ?Sopismackan? är också omtyckt. Det var en från renhållningen som föreslog att vi skulle blanda och ta av allt. Så blev det ?sopismackan?. Ägg, kaviar, dressing, skinka, ost och smörgåsgurka är det på den. Vi gör ju naturligtvis det kunden vill ha om någon vill något som inte finns på menyn, säger hon och Carina nickar -instämmande. Vad är då anledningen till att Elisabeth fått nog?  ? För det första har jag sedan några år tillbaka fått allt mer problem med eksem. Det är ju mycket diskning och städning och jag mår inte bra av det. Eksem kan ju bli ett kroniskt problem och det får det inte bli. -Sedan känns det som att jag har gjort det här nu i snart 30 år och nu får det vara nog. Det är tufft att vara småföretagare också. Egentligen borde vi vara en till, men det finns inte pengar till det. Hade det inte varit så höga arbetsgivaravgifter och annat hade vi förmodligen anställt en till ? för det har behövts, säger hon och fortsätter:  ? Sen vill jag se något nytt. Det är ju bara att se hur mycket jag sett under 30 års tid. Det är inte mycket... En kändis på stan Elisabeth tittar upp mot källarfönstren och ler lite snett. Det är mycket av världen utanför Wienerhörnan som hon missat ? å andra sidan har trotjänaren Johansson fått ta del av en mängd människoöden och träffat massor av folk. Det klassiska fiket och lunchrestaurangen har genom åren haft kanske ett tusental trogna kunder.En del kommer varje dag, några med bara några dagars mellanrum och bara hon ser ansiktet på dem vet hon oftast vad de ska ha. Andra kan ha ett uppehåll på ett eller ett par år.  ? Då brukar jag skoja med dem och fråga ?men var har du varit och är det dags att komma nu?. Jag skojar med dem. Jag kommer att sakna människorna. Inte själva arbetet i sig och arbetstiderna. Många som kommer hit vill passa på att prata lite också. På större kaféer och restauranger finns det nog inte tid för det och det finns det väl egentligen inte hos oss heller, säger hon och skrattar.  ? Men vi får helt enkelt ta oss tid. Vi kan ju inte säga att vi inte har tid att prata. Under de senaste åren har hon märkt att människor mår allt sämre.  ? Tidigare när man frågade hur det var fick man alltid bra till svar, men nu för -tiden är det en hel del som svarar så där, eller säger att det inte är bra och många ver