Snabbt, trist och rutinerat

Senast Millencolin spelade i Luleå var på Sjöslaget 1995. Sedan dess verkar det inte ha hänt särskilt mycket, deras skatepunk är lika tråkig nu som då. Medan vi svenskar lessnade på dem har Millencolin gått och blivit stora utomlands. Fast ärligt talat har jag aldrig kunnat förstå varför de är så stora, och jag förstår det inte nu heller. De spelar snabbt och rutinerat, och disten river som kardborrband. Bäst är det äldre och hårdare låtarna. Men det är bara så variationslöst. Låt på låt på låt på låt. Samma sås. Även om det är ösigt och röjigt är musiken samtidigt så stillastående. Konsertupplevelsen blir inte bättre av att Södra hamn-planen på kalasnätter ofta insveps i ett kompakt mörker. Väldigt många verkar leta efter första bästa nylle att näva. Det är bara öl och bröl - festen är långt borta.