Smakfullt bluesfoto

I lördags invigdes en utställning med Erik Lindahls bilder på Norrbottens museum och detta skedde, symboliskt och lämpligt nog, genom att Katarina Pettersson; ordförande i medarrangerande Svartöns Blues, knipsade av en av strängarna på musikern Anders Wedins gitarr. Lite senare spelade och pratsjöng gruppen Blues and Lyrics, bestående av Mats Wikström, Lars Bonnevier samt Maria och Björn Eriksson, ett kortfattat program med hyllningar till musikgenren i fråga. Det pendlade mellan Mats Wikströms lätt malande ordkaskader, Maria Erikssons rårivet passionerade blueshyllning och den lockande versionen av 13 Question Method och det fungerade hur felfritt fint som helst. Själva fotoutställningen, som hänger i museets kafédel och som finns kvar till den 9 november, består av 25 svartvita fotografier med vidhängande bildtexter. Och det är flera legender som finns representerade där; samtliga svarta musiker, med undantag för Ronnie Earl och hans kolleger i gruppen Roomful of Blues. ? Jag valde mellan den bilden och en på Johnny Winter, som ju också är en vit bluesmusiker, förklarade Erik Lindahl. ? Men jag tyckte att den på Ronnie Earl och hans kompisar var en bättre bild. Erik Lindahl, 51, är en diskret iakttagare i bluesmusikens tjänst som bland annat plåtat för den välrenommerade bluestidskriften Jefferson sedan 1975. ? Musikstilen i fråga har jag gillat sedan jag var tonåring. Mina första bluesbilder tog jag i början av 1970-talet och de var på Brownie McGhee och Sonny Terry. Men dem fick jag aldrig träffa utan det var rena konsertbilder. Erik Lindahl har också varit med och arrangerat flera bluesspelningar i hemstaden Göteborg och besökt USA ett antal gånger och där beträtt blueslegendarisk terräng i både Chicago och ?Down South?, i Mississippi, Tennessee, Louisiana med flera sydstater. ? I Chicago en gång blev jag bjuden på en öl hemma hos Otis Rush. Ett av många fina minnen, säger Erik Lindhal och lyser upp vid den erinringen. Musikerna har ställt upp bra för Erik Lindahl. Han har egentligen aldrig haft några problem att komma nära dem och när de har noterat hans genuina bluesintresse har de bara i ännu högre grad gjort sig tillgängliga för honom och hans kamera. ? Nej, jag har nog inga negativa erfarenheter faktiskt. Det närmaste något sådant som jag upplevt var väl när Lazy Lester (som för övrigt spelade på rock- och bluesfestivalen i Flakasand förra året) antydde att han ville ha betalt för att bli fotograferad. Men det drog han tillbaka när han hörde att jag jobbade för en bluestidskrift. Erik Lindahl minns med speciell förtjusning sina möten med Muddy Waters (?en mycket ödmjuk och vänlig man, han satt och åt i hotellets matsal när jag skulle ta mina bilder men det störde honom inte alls?), B.B. King (?alltid lika sympatisk och förekommande?) samt Albert King (?vi var tvungna att snabbt låna en ståndsmässigt stor Mercedes för att skjutsa honom till spelningen; den bil som vi hade först tyckte han var för liten?). Men tycker egentligen att han varit ? och är ? privilegierad bara över att få möta nästan vilka musiker som helst. ? Jag har nog faktiskt fått träffa nästan alla mina favoriter. Sådana som Howling Wolf och Elmore James hann ju förstås dö innan jag kom i gång, och det går ju inte att göra något åt. Men annars så. Erik Lindahl har funderat på att sätta ihop en bok med sina bästa bluesbilder (han har givetvis betydligt flera än de 25 stycken som ingår i utställningen) och han tycker fortfarande att bluesmusiken är den bästa musiken. ? Om än inte lika bra som den var tidigare, kanske. Bland utställningsbilderna för övrigt kan en expressiv studie på den med munspel och breda hängslen försedde George ?Harmonica? Smith samt den med vild min och cigarett i munstycke armerade Lowell Fulson kanske särskilt nämnas. Och på West Side i Chicago står trummisen Sam Lay, i sin funktion som trafikpolis. Han messade man inte med! Det finns bilder på John Lee Hooker, Queen Ida, Sunnyland Slim, med flera, samt uttrycksfulla miljöbilder från den amerikanska Södern också, i den här eftertryckliga utställningen. Gack och se samt bli vederbörligen imponerade.