"Slakt är helt naturligt"

Säg fårslaktare och de flesta av oss får en bild av en nedsölad karl i något ruffigt, halvkallt slakthus. Och får man en annan bild i huvudet, är det i alla fall knappast Lisa som dyker upp. En ung, ganska nätt tjej som, visar det sig, enkelt slaktar 2.000 får på en arbetsdag. Som i princip i sömnen kan skära svansen av det upphängda djuret. Men vi kanske ska ta det från början. För hur sjutton hamnade Lisa i ett slakthus på norra Island?-Jag har alltid varit intresserad av djur. Lisa tar en klunk från juicen. Direkt från flaskan. Hon tittar ut över Storgatan från Åhléns cafés bästa plats och fortsätter:-Det har nog bara blivit så. Jag har alltid haft djur runt mig. Jag har hållit på med hästar och fött upp kaniner. Och så har vi haft både får, höns, fiskar och katter hemma. Hemma har för det mesta inneburit Gammelstad. Under gymnasietiden var det Piteå och Grans naturbruksgymnasium och i höstas var det Húsavik på Island som var hemma. I alla fall under de två månader hon jobbade på fårslakteriet Nordlendska.Just slakt kom hon första gången in på när det nalkades slutprojekt sista terminerna på Grans förra året. Tanken var först att Lisa skulle föda upp kaniner och testa få fram så många olika pälsfärger som möjligt. Men då många kaniner dog och många kullar var ovanligt små, fick hon byta idé. Istället födde hon upp kaniner som hon gav olika typer av föda, för att sedan se om köttet på grund av detta fick olika smak. Och att föda upp kaniner enbart för slakt är inget Lisa haft problem med. -Självklart är jag djurvän men slakt är faktiskt helt naturligt. De flesta köper kött i en liten förpackning utan att tänka på vad djuret varit med om och hur långt köttet sedan fraktats. Gör man det själv vet man att djuret haft det bra, säger Lisa.-Men det är klart. Man undviker ju att gulla med djuren man ska slakta. Men att äta till exempel kanin är för mig som att äta gris eller ko.Ingen mjukstart
Det var efter ett besök av arbetsförmedlingen på skolan som Lisa kom i kontakt med jobbet som fårslaktare. Och hur konstigt det än kan låta, är det här ett jobb i klass med fiskrensning i Norge. Ett jobb som många ungdomar söker sig till för att de inte har några speciella planer och för att de vill se sig om i världen. Så även för Lisa. -Det jag var mest orolig för var att jag skulle åka ensam. Men jag tänkte hela tiden att är det hemskt så står jag i alla fall ut i två månader.Den 28 augusti i år landade hon så i Akureyri, Islands näst största stad och bara en timmes bilfärd från Húsavik. Den lilla kuststaden Húsavik har bara runt 2.500 invånare men har gjort sig ett namn som en av världens främsta platser att skåda val på. Här finns en pub, ett sjukhus, en skola, ett badhus, en fotbollsplan, två matvaruaffärer och några butiker. Och så såklart slakteriet.För Lisa och de 65-70 andra arbetarna från drygt 15 olika länder, väntade allt annat än en mjukstart. Efter att ha blivit tilldelad olika stationer var det bara att köra igång. Lisa placerades ungefär i mitten av den lina de avlivade fåren åker längs. Hennes uppgift var att skära bort svans och anal, det för att underlätta för nästa person som arbetade med att ta bort tarmarna. -I början gick det ganska sakta, för att vi alla skulle lära oss. I stället jobbade vi elva timmar, säger Lisa. Den lilla syltkakan på fatet framför henne är fortfarande orörd. Med någon som aldrig satt sin fot på Island och än mindre i ett slakthus framför sig, finns det många frågor att besvara.-Jag hade så ont i kroppen de tre första veckorna. Det värkte verkligen överallt. Och det är klart. Snitt, snitt, vrid av. Doppa kniven i hett vatten, några snabba skär på vässaren och så snitt, snitt, vrid av. Samma rörelser i högt tempo ungefär 1.900-2.200 gånger per dag, från klockan 07 till 16-17. Klart att man får träningsvärk. Känsla av studentkorridor
På Island finns över 500.000 får, nästan dubbelt så mycket som det finns människor. Fåret är ett av de vanligaste husdjuren och oftast får de beta fritt i det karga isländska landskapet. Ullen går åt på hemmamarknaden för produktion av bland annat islandströjor. Men garn är samtidigt en exportvara. Och tack vare bland annat fåren är Island självförsörjande när det gäller mejeriprodukter, ägg och kött. För Lisa och hennes arbetskompisar var det främst genom just maten som de lärde känna Island och islänningarna. - Ja, haha, de äter sötad potatismos och steker potatisen i socker. Det smakar lite konstigt när man är van vid salt. Och så äter de mycket fisk, säger Lisa och fortsätter:-Men jag kan inte säga att jag fått en så bra bild av islänningarna, då de flesta jag arbetade med kom från andra länder. Och på hotellet vi bodde på var det nästan bara vi. Lite studentkorridorskänsla så där. -I Húsavik verkar det i alla fall som att alla känner alla. Ingen låser sina bilar och när jag frågade om en safety box på hotellet tittade de konstigt på mig och frågade vad jag skulle med den till. Så jag tror inte de har så mycket brottslighet där.Har utvecklats socialt
Inne i slakthuset på dagarna var det jobb och åter jobb som gällde. Beroende på var längs linan man stod, fanns det kanske någon i närheten att prata med. Många lyssnade på musik och ljudböcker i sina MP3-spelare, andra jobbade i det tysta. Från Lisas plats var det ganska långt till närmaste granne, men ropade man gjorde man sig hörd. -Utanför jobbet var det däremot extremt socialt. På helgerna hittade vi alltid på saker. Gjorde utflykter, gick ut på krogen och så hade vi onsdagsklubben också, säger Lisa.-Då åkte vi till badhuset, som var ett utebad. Det var skönt för den värkande kroppen.På frågan om Lisa kan tänka sig att åka tillbaka svarar hon:-Kanske inte för att jobba. Nu har jag provat på det. Men jag återvänder gärna till Island på semester. Och jag har lärt mig mycket av den här resan. Jag har blivit bättre på engelska och så kan man väl säga att jag har utvecklats socialt. Nu vet jag också att jag klarar av att resa ensam.