Duo nöje
LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Det har alltid funnits ett mörker och vemod i Jenny Gabrielsson Mares musik. Det fanns där på sex år gamla debuten ”Black Stars” och på uppföljaren ”The Ritual” tre år senare, men alltid uppblandat med en riklig mängd pop och, i fallet med ”The Ritual”, jazz. På den bodenbördiga artistens tredje album, ”Comb The Wicked”, låter hon för första gången mörkret ta över och dominera hela ljudbilden.
Att hon tagit intryck av arbetet med Fredrik Jonasson i White Birches, elektronicaduon hon utgör ena halvan av, är tydligt, även om Jenny Gabrielsson Mare på egen hand gjort ett album som är betydligt mer organiskt.
Musiken byggs upp av percussion (signerat Michael Blair, som tidigare abretat med bl a Tom Waits och Lou Reed), piano och annan sparsmakad instrumentering här och där, med Gabrielssons Mares snyggt svala sång som ledstjärna. Det är kallt, mörkt och skitigt, och relativt avskalat vad gäller melodier. Det här är ingen platta man drar på en solig morgon i juli, utan snarare en regnig kväll i oktober.
Och som sådan fungerar den utmärkt. Låtarna är lika välskrivna som de är snyggt framförda. "Wolves" har ett skönt sug som påminner om Nine Inch Nails mer stillsamma bitar från 17 år gamla "The Fragile". "Been Losing Sleep" är albumets klart starkaste spår, med en jazzigt David Lynchsk ton och en direkthet som i övrigt lyser med sin frånvaro.
Jenny Gabrielsson Mare har med "Comb The Wicked" lyckats få ihop sitt bästa soloalbum hittills. De mörka och suggestiva tongångarna löper som en röd tråd från början till slut och tar effektivt död på den spretighet som till viss del kunnat hittas på tidigare alster.
En del av låtarna är visserligen aningen för långa och monotona för att hålla intresset uppe hela vägen i mål. Men i kontexten av hela albumet fungerar det ändå och "Comb The Wicked" är ett album som helt klart förtjänar att höras av många, även om det hade mått ännu bättre av att få med sig bara litegrann av drivet från White Birches.