Det är den 12 maj 2015. I dag hade det varit Pias mammas 78:onde födelsedag, om hon fortfarande hade varit i livet.
– Hon gick bort vid årsskiftet så i dag är det extra sorg och saknad. Hon var en oerhört kärleksfull person. På ett sätt är det lättare att prata om henne nu, säger Pia.
För det är om mamman som det långa samtalet vid köksbordet den här förmiddagen kommer att handla, och om hur det var för Pia att växa upp så nära en person med bipolär sjukdom.
– Eller manodepressiv som man sa på den tiden.
Det var någon gång kring Pias födelse som diagnosen kom. I början, när Pia var liten, märkte hon inte av sin mammas sjukdom så mycket. Hennes moster kom alltid och hämtade henne när mamman var på väg att bli sjuk.
– Det som var svårt var saknaden, som att mamma inte fanns med på julafton för att hon var inlagd. Separationen var också jobbig, när jag skulle åka från mamma grät jag och när jag skulle åka från moster grät jag också. Och det har följt med mig, jag har alltid haft svårt för separationer.
Pias moster hade tät kontakt med mamman för att hålla koll på sjukdomen.
– Hon försökte för min skull att ta det ansvaret men sedan blev det jag som tog det. När jag gick högstadiet började jag förstå mer. Man sa att "hon skulle vila upp sig" när hon skulle in på psyket.
Under en period tog modern mycket sömntabletter.
– Hon drack inte alkohol men när hon hade tagit för många tabletter somnade hon och föll så det var nästan som att hon hade druckit. Det fick jag se ofta. Jag blev lite mamma till mig egen mamma. Man ska väl inte vara det, men jag hade ju aldrig kunnat bara strunta i henne.
Pia förstod det inte då, men nu i efterhand kan hon se att det var då hon började känna en stor skuld och skam. Skuldkänslor för att hon inte fanns där tillräckligt mycket för sin mamma och skam – hon berättade aldrig om sin mammas sjukdom för kompisar eller pojkvänner.
– Man pratade aldrig om det. Det är synd. Min mamma har levt med skam hela livet, det är ju inte förrän på senare år man börjat prata om psykisk ohälsa.
Den värsta tiden för Pia kom i övre tonåren när hon flyttade hemifrån. Under barndomen hade Pias mamma kunnat fokusera på sin dotter, men när hon var själv hamnade hon lättare i sjuka tillstånd.
– Hon hamnade i psykoser som kunde vara ganska djupa. Hon var i en egen bubbla, egen värld av vanföreställningar. Hon kunde tro att jag vad lejd av polisen och att någon var ute efter henne. Det var väldigt kämpigt för mig, det kom mycket irritation för att hon inte förstod att hon behövde vård. Det är svårt att som dotter se sin mamma ändra beteende så.
Pia svalde sina känslor för att orka med, men hon mådde riktigt dåligt själv.
– Jag levde ett väldigt destruktivt liv med mycket alkohol och slitsamma umgängen. Jag ältade mycket, hade ingen självkänsla och tyckte att livet var piss.
Hon började skada sig själv när hon var i 16-årsåldern och sökte sig till andra som inte mådde bra.
Men när Pia var 23 år kom en vändning i livet, hon träffade den man som hon i dag refererar till som sina barns pappa.
– Han behövdes i mitt liv just då, han fick mig att förstå att man har ett eget ansvar över sitt liv. Successivt började jag repa mig själv och se en annan del av livet.
Efter sex år kom första barnet och sedan andra. I samma veva började Pia utbilda sig till hälsovägledare och livet tog ytterligare en sväng.
Hon läste bland annat en kurs i beteendevetenskap och där hon gjorde ett arbete om psykos, ett ämne som ju låg henne nära. Hon frågade sin mamma om hon kunde berätta om henne och fick ett ja.
– Jag hade pratat förut, men aldrig som jag gjorde då, när hela klassen lyssnade. Det kom så nära inpå att jag började storgråta. Det var den stora förlösningen, jag visste att jag måste bearbeta och prata mer om det. Jag har arbetat bort skammen från och med då.
Pia säger att hon hade en massa oreda inom sig som hon började nysta upp. Hon fick svårt att hantera relationen till barnens pappa och de valde att gå skilda vägar. Nu fick hon möta separationsångesten och tack vare det känner hon den inte längre lika starkt.
– Jag bestämde mig för att jag måste jobba med mig själv och bli en bättre person innan jag ger mig in i en annan relation, det var min överenskommelse med mig själv, berättar Pia.
I fyra år levde hon själv. Hon fick jobb inom det hon utbildat sig till och bitarna föll på plats i livspusslet. Ett pussel där hennes mor också hade sin plats.
– Vi kunde rå om varandra och hon fick vara mormor och ta hand om sina barnbarn, något hon älskade.
Modern var sällan depressiv och under den här perioden blev hon inte inlagd lika ofta som förut. Hon kunde komma i maniska tillstånd på gränsen till psykotiska, men det var sällan det slog över.
– Det som var problematiskt var att hon aldrig fått information eller medvetenhet om sin sjukdom. Hon blev inlagd och fick medicin men när medicinen hade hållit sjukdomen i schack ett tag slutade hon med den. Hade hon fått mer information hade hon nog förstått att hon behövde äta medicin.
Den sista tiden tycker Pia att hon och hennes mamma hade en bra relation.
– Det var alltid på hennes villkor. Ville hon prata fick hon och ville hon inte så trängde jag mig inte på.
När mamman gick bort vid årsskiftet blev det en stor nyhet med uppmärksamhet i hela Sverige. Hon hade legat död länge i sin lägenhet och grannarna ringde till slut polisen på grund av lukten. Hon hade fått en hjärtinfarkt.
– När hon hade sina depressiva perioder fick jag inte kontakt med henne på flera dagar. Jag var förbi lägenheten och jag tog för givet att hon bara ville vara i fred. Hon låg i badrummet så jag kände inte lukten ut i trapphuset.
Pia hade ringt polisen när mamman varit okontaktbar tidigare vilket lett till att de stapplat in i sovrummet där hon låg och mådde dåligt. Så den här gången ringde hon inte. Hon ville inte att mamman skulle behöva uppleva samma kränkning igen.
– Ibland har jag lagt på mig skulden – att jag inte gick in – men hon har det bra nu. Säkert bättre än hon haft det på länge. Vi hade ändå en bra tid och det är jag glad över. Om vi inte hade haft kontakt på länge kanske jag hade grämt mig mer.
Genom åren har Pia haft väldigt mycket skuldkänslor.
– När jag var höggravid pratade jag med mamma på telefon en gång, hon var dålig och efteråt grät jag och tänkte "Om du ändå vore död". Inte henne personligen utan sjukdomen, min mamma har inte funnits när sjukdomen var där. Det var den första stora medvetna skulden, berättar Pia.
För att komma till rätta med det har nyckeln varit att jobba med sin självmedkänsla, att inte kritisera sig själv, och det har varit ett långt och viktigt arbete.
– När mamma dog hade jag kunnat kritisera mig själv så mycket. Tankarna finns där men jag väljer att inte gå in i dem. Att ha självmedkänsla är att stå rustad när det händer saker som är svåra och att veta att det inte är mitt fel.
Pia menar att uppväxten med sjuk mamma gjort henne medberoende, något som är ganska vanligt i dysfunktionella relationer.
– Man hamnar själv i sista rummet, så att det blir bra för den som mår dåligt. Det har varit en anledning till att mina relationer inte fungerat. Att ständigt vara där och tycka till och pyssla om kan vara påfrestande för andra.
Att hon hade det beteendet blev inte tydligt för henne förrän hon träffade sin sambo, så det är något hon varit tvungen att ta tag i den senaste tiden.
Stora delar av sitt vuxna liv har Pia jobbat med sig själv och de beteenden hon lagt på sig som en följd av livets tuffa början. Skulden och skammen har långsamt tynat bort.
– Jag har tyckt synd om mig själv, tyckt att jag varit ett offer. Men är vi offer så är vi inte så behagliga människor, inte för oss själva heller. Jag har haft sådan tur att jag har funnit vägar som gjort att jag kommit tillbaka.
I dag mår Pia jättebra. Hon trivs med livet, på alla sätt. Hon har lyckan, hon har kärleken och meningen med livet. Hon är glad över vad hon gått igenom och kan se en mening i allt som har hänt.
– Hade jag inte haft min mamma hade jag inte haft samma insikt om livet.