Tim Hagans´ betydelse som ciceron under Norrbotten Big Bands resa från oansenlig militärorkester till toppensemble i jazzens framkant torde vara tämligen odiskutabel.
Därför är den tidigare bandledaren en självskriven gäst när storbandet ska salutera Kulturens hus på 10-årdagen. Med sig har Hagans en av samtidsjazzens glimmande fixstjärnor, gitarristen och kompositören Kurt Rosenwinkel.
Att Rosenwinkel vet hur en gura ska hanteras står klart redan efter några sekunders konsumerande av hans reverbfyllda, lyriskt fullödiga tondrillar. Ändå känns de första numren aningen sömniga och förutsägbara, helt enkelt litet för konserthusartiga för att riktigt lyfta. Men det tar sig allteftersom, och ”Flute” som avslutar första set är en ärkemaffig historia, toppad med Dan Johanssons frostigt stjärnklara trumpettoner. Därmed är kvällen i hamn, och konsertens andra halvlek blir inget annat än en jazzologisk brakfest från början till slut. Tim Hagans liknar Rosenwinkels intrikata kompositioner vid mini-symfonier, och jag köper gladeligt den beskrivningen. ”Christmas song” som inleder andra set är svårslagen i sitt stämningsmässiga överdåd och höjer också groovetemperaturen till kokpunkten. Rosenwinkel och komptrion ruskar här av sig varje uns konserthusartighet och spurtar iväg i en svettigt källarklubbsjazzig språngmarsch, med blåset i hasorna likt en skock lystna blodhundar. Gitarristens tricksande med effektpedaler ger ytterligare färgstänk till klangbilden och Peter Dahlgrens trombonsolo är den lexikala definitionen på coolhet. Mer vemodsfärgade ”Heavenly bodies” är en annan höjdare med Rosenwinkel och storbandet i omloppsbanor runt den trygga konstant som Daniel Tillings isklara piano utgör, och med ett sordinerat trumpetsolo signerat kapellmästare Hagans som slutkläm. Finemang. Avslutande ”Cycle five” är i sitt sofistikerade överflöd av rytmer och färger som ett halvfärdigt slott, där de guldglänsande salarna ännu är öppna för vinden och slamret från byggarbetsplatsen. Wow.
En påtagligt rörd Tim Hagans strör lovord som konfetti - över det jubilerande huset, gitarrfantomen Rosenwinkel, storbandets grymma jazzkatter och den förträffliga publik som prioriterade denna konsert framför snöskottning, diskning, tv-tittande och andra lajbans lördagsaktiviteter. Han får också i förbifarten in en välriktad spark mot en viss nyinstallerad härskare vars efternamn delar plågsamt många bokstäver med det svenska och engelska namnet på det instrument Hagans själv trakterar.
Som Norrbottensmusikens tidigare chef Kristina Nilsson påpekar innan konserten har Kulturens hus betytt mycket för stabiliteten hos länsmusikens ensembler, en symbiotisk relation som resulterat i många sköna toner i och utanför husets väggar, inte minst jazziga sådana. Way to go!