MAT framkallar känslor. Precis som mat kan ge tröst och skapa ett trånande begär kan den också få folk att bli rasande, äcklade eller förtvivlade.Det bevisade inte minst köttfärsdebatten tidigare i vintras. Sällan har väl en nyhet blivit veckans "snackis" på så många arbetsplatser, fik och syjuntor.Handlare satte upp försvarsplakat vid köttdisken och svenska folket delades raskt i två halvor. Den ena var asförbannad och kände sig sviken. Andra halvan ryckte på axlarna och ansåg att det var väl bara att lukta på färsen om den var för gammal.Själv längtar jag till Italien. Jag saknar deras små slakterier, som inte skulle våga drömma om att lura sina matronor till kunder på minsta gram, ännu mindre köra med fejkade datum. En arg italiensk matmamma är inte att laja med - inte ens om man är beväpnad med slaktarkniv. Och en handlares rykte är viktigare än allt annat i ett äkta matland.Men vad hände egentligen med våra egna små köttaffärer? Vart tog grönsaksbutikerna vägen? Hur krångligt ska det behöva vara att köpa färsk fisk? Varför måste vi ha sånt som Ica Maxi, Willys och Citygross?Kan ingen vrida tillbaka klockan? Eller sätta mig på ett plan till Ligurien? Enkel biljett, tack.
