Sista söndagen i april med Jill

Men inget fel i det. Det kanske beror på att hon har tolv veckors och amningsbenägna babyn Bonnie i mormoderligt förvar bakom scenen? (men - det kan hon ju inte ha haft förra gången, för något år sedan ...?). I vilket fall som helst: Bonnie heter som hon gör efter den evigt alltid fantastiska sångerskan och slidegitarristen Bonnie Raitt, som hör till dem som saluteras och honoreras i den pålitligt gedigna show som Jill Johnson kuskar omkring i landet med för närvarande. Raitt tilldelas faktiskt flest nummer och allra bäst bland dessa är Angel From Montgomery, som hon uppenbarligen äger en depå av känslor för (det hör för övrigt till mitt livs allra största enskilda ögonblick att jag faktiskt har hört den med dess upphovsman, John Prine, under en tindrande fantastisk spelning i Portland, Oregon, för drygt tio år sedan). Men även Love Me Like A Man, A Thing Called Love och I Can’t Make You Love Me genomförs i dynamik/sensuellt skarpladdade versioner. Inledningsvis meddelar Jill Johnson, för kvällen skrudad i en svartvit långklänning, att kvällens tema är en hyllning till de countryartister som hon själv gillar och som förknippas med Music Row i Nashville. Nja. En sanning med viss modifikationsmarginal, kan man väl konstatera. Dolly Parton, för kvällen representerad med Here You Come Again och Jolene, hör ju dit. Och Emmylou Harris ävenså, vars ilande thriller Too Far Gone fröken Jill verkligen gör så att både hon och vi närmast klaustrofobiskt kollektivt förlorar andan (en skumpig Rhythm Guitar ingår också från henne). Men ingen ska försöka lura i mig att Bruce Springsteen (med No Surrender - som verkligen fungerar), Rolling Stones (med Tumbling Dice - som absolut inte gör det), Bob Dylan (med What Am I?) eller Dusty Springfield (med You Don’t Have To Say You Love Me) har något ens fragmentariskt med Music Row att skaffa. Vilket även, liksom, gäller för Bonnie Tyler och hennes It’s a Heartache, som Jill gör minus originalets karakteristiska och för 70-talets finniga tonårsgrabbar svårt upphetsande heshet. Om man nu ska vara petimätermässigt noga. Och det ska man (?). Gitarristen Göran Eriksson plockar ihop solon och ordinärt spelarbete av allra högsta dignitetsklass och resten av kompsällskapet (inklusive den förträffliga gitarristen Lotta Arturén) sköter sig också omdömesgillt (den ordvitsen missade ni alltså inte?). Och Jill Johnson är ju omsorgsfullt sympatisk, spelar åtminstone metaforiskt bredbent folkhems-country och kommunicerar snyggt med publiken, som till sist mangrant reser sig upp till hennes ära. Personligen anser jag att det säkert också skulle kunna vara direkt lyckat om hon gav sig på att tolka material från äldre country-kvinnor som Bonnie Owens, Norma Jean, Loretta Lynn och Tammy Wynette. Eller Patsy Cline! Som ett tips bara.

Sista söndagen i april med Jill

Andra gången som jag ser Jill Johnson i en matinéshow en söndagseftermiddag.