Vad som anses vara hälsosamt för oss människor verkar vara väldigt föränderligt. I ena stunden är det gamla sanningar som råder, i nästa är det nya rön och forskningsrapporter som får bestämma hur vi bör leva.
Raw food är hippt. Hälsosamma bakteriekulturer och odlingar i alla former och färger är om möjligt ännu hippare. Nu är en egen surdeg snart var mans egendom. Det pyr och bubblar hemma hos både hög och låg (nu pratar vi inte om berusningsmedel om nu någon trodde det) – bakningstrenden har inte bara drabbat dem som vill dryga ut hushållskassan. Kosta vad det kosta vill – för att få vildjästen att ta sig kan det hända att man måste vara försedd med både en god portion tålamod och en hyfsad plånbok – det är inte säkert att det funkar på första försöket, kanske inte ens på andra eller tredje ...
Sedan får man inte glömma alla prylar och pinaler som är oumbärliga nuförtiden för att man ska kunna sätta en riktig deg. Vågar, byttor och bunkar, baguetteplåtar, specialkavlar, termometrar och allehanda verktyg tar upp allt utrymme i köksskåpen. På farmors tid blev det finfina limpor bara med hjälp av en gedigen träslev och lite armkraft.
Jag hävdar att det ibland går rejält överstyr – jag menar, det finns väl en anledning till att man fortfarande kan köpa jästsvamp fiffigt och behändigt paketerad i små fyrkantiga paket för bara ett par kronor?
Visst är det kul med surdeg, det tycker jag också, och har man väl satt något till livet gäller det självklart att ta hand om det. Men när jag läser på nätet om surdegshotell, dit oroliga semesterfirare vallfärdar med sina jästdoftande burkar, eller på en av alla bakande mäns bloggar om hur man kan göra när man inte kan lämna sin surdeg ensam hemma så börjar jag undra ... Den hemmabagaren löste det lilla i-landsproblemet genom att ta med hela degen, med bunke och allt, till jobbet för att kunna mata den under dagen. Då tycker i alla fall jag att det gått lite väl långt. Jag kan inte låta bli att dra en parallell till alla tamagochiföräldrar som gick omkring med elektroniskt pipande byxfickor under en period för några år sedan.
Visst behöver vi människor något eller någon att ta hand om, men vad är det för fel på akvariefiskar och krukväxter?
Att ha saker på jäsning är ingalunda något nytt påfund. Någon gång under min barndom växte sig en annan kultur stark i somliga kylskåp. Då handlade det om fenomenet volgasvamp – en slemlikande varelse som fick frodas i någon form av vätska, förslagsvis kallt, sötat te som sedan skulle intas av hugade hälsoivrare. Denna svamp tillskrevs de mest fantastiska egenskaper och kunde vid den tiden bota det mesta. Historierna tog sig många uttryck. Någon blev av med sitt medfödda eksem och en annan fick tillbaka håret efter att ha druckit den magiska dryck vari svampen fått leva och må.
En volgasvamp kunde man hålla liv i under lång tid om man skötte sina kort rätt. Då växte den och delade sig i flera delar som det sedan bara var att dela ut bland tacksamma släktingar och vänner.
Hemma hos en kompis följde den med rätt länge. På sluttampen av karriären benämndes den rätt och slätt som ”djuret i burken” av utomstående som inte hade vett att förstå dess potential. Men om sanningen ska fram påminde den väl, vid det laget, mest om någon del av en varelse i en skräckfilm.
Jag tycker att alla som vill sätta igång ett eget bakprojekt självklart ska göra det. Men den som får för sig att jag ska ta ansvar för någon annans surdegar bör tänka om. Jag har nog med mina egna.