Schyffert knyter ihop allting snyggt

Det är en något avvaktande och nervös publik som Schyffert möter när han inleder sin show The 90's med att låta publiken gissa introt på 90-tals låtar från sin Ipod. Den som knäckte första låten vågade inte ens säga sitt namn högt. Och det är klart att alla visste varför: hon ville inte bli upplockad och förnedrad på scenen, vilket man ju har sett på TV att komiker gör. Det är inget att skämmas för, jag tänkte exakt likadant, och höll därför också tyst. Jag höll också tyst med den självklara funderingen kring Schyfferts bandtischa, alltså tröja, som har tryck från Big Blacks skiva Songs about fucking. Den skivan kom ju faktiskt redan 1987. Men man förstår ganska snart att showen inte bara går ut på igenkänningshumor om 90-talet. Det är ganska mycket "Shyffert goes Fredrik Lindström", med en sån där humoristiskt intellektualiserande komikerstil, vilket är förklarligt då Lindström regisserat showen. Fast istället för språk och svenskar så pratar förstås Schyffert om ironi och hur det var att inte bry sig på 90-talet och varför man inte gjorde det. Och det är kul, men inte alltid tillräckligt för att få det att lyfta. För det är i djupet, bakom allvarsdörren som Schyffert själv förklarar det, som det blir riktigt bra. Det var med Fyra små filmer och Fyra nyanser av brunt som Killing-gänget blev bra på riktigt, det var först då som det blev fullständigt genialt, även om allt det tidigare var fruktansvärt roligt. Och det är till allvarsdörren han kommer även mot slutet av The 90's. På 90-talet var Schyffert oerhört hipp men sedan hände något och några år senare var han helt plötsligt inte längre det. Han hade förvandlats till en föredetting. Och på samma sätt som Henrik säger att han vet exakt i vilket ögonblick det hände - när han såg Lukas Moodyssons Fucking Åmål och allvaret tog över Sverige igen - så vet jag i vilket ögonblick The 90's - ett försvarstal lyfter och blir någonting mer än bara ett igenkänningsbetonad pilsnerhumor. Det är i den stund som Schyffert spelar upp intro-låten till det gamla ZTV-programmet Knesset. Det fick mig att rysa med hela kroppen och i samma stund förstå att det här är någonting större. Och kanske framförallt, att det är en del av mig, av oss. Så här: precis som 80-talets gravallvarliga Mikael Rickfors var ett av anledningarna till det ironiska 90-talet så är det ironiska 90-talet i sin tur en av orsakerna till mig och min generation (jag är född 1986). Även om det Schyffert sysslade med på 90-talet bara var blaj för honom själv så var det raka motsatsen för mig och de mina. Killinggänget gav upphov till en hel begreppsvärld full av referenser varpå vår nuvarande livssituation vilar. För oss finns det nu egentligen bara ett enda uppror kvar att göra, efter att tidigare generationer har gjort uppror både mot högern, vänstern och sedan mot alltihopa. Det är att acceptera hela skiten. Att inte göra uppror. Att acceptera 90-talet både för dess ytlighet och för dess djup. Att acceptera både Prodigy, Arkiv X och Crash Test Dummies (ok, gränsfall). För precis som Henrik säger så hänger allting ihop och The 90's är ett sätt att knyta ihop det, för honom och förmodligen för många andra. Det är inte för att varje skämt får en att falla av stolen, inte för att allting prickar mitt i och inte för att alla djup är så evinnerligt kloka som det är så bra, utan det är för att det här är en del av någonting annat. Och det högsta betyget beror till en del på att han startade Killinggänget. Men framförallt står betyget för att han har gett mig och min generation tillgången till en fjärde dörr, vid sidan av skrattet, allvaret och ironin, där vi kan vara både allvarliga och roliga, till och med ironiska. På en och samma gång. Fattar ni vilken suverän utgångspunkt det är? Och det hade inte varit möjligt utan det ironiska 90-talet. Thanx man.