På plats för första repetitionen inför lördagens baluns. I pressrummet blir man bättre behandlad än hemma. Man får sitta i lugn och ro och på ett bord finns det varmkorv och frukt. Kalla och varma drycker. Alla är så trevliga och hjälpsamma. Inne i arenan är det också helt ok. Kallt och mörkt. Men det är ju en ishall till vardags så det är väl inte så konstigt.
Scenen är inte så stor som den ser ut att vara på TV. Jag har spelat på större. Framförallt har jag spelat på mindre, men även på större. Dock aldrig någon som har en blinkande vattenrutschbana som backdrop. En backdrop är vanligen, om man har någon, ett lakan där man skrivit bandets namn i klatschig stil, på väggen bakom scenen. Det har jag aldrig haft.
Det här är alltså ett prodrep. Det är vad man gör före en större spelning eller en turné. Repeterar produktionen man ska framföra inför publik. Jag har gjort mängder av prodrep. Dessa har dock aldrig innefattat ett fullständigt enormt TV-team, dansare eller ens journalister. Vi har kört igenom låtarna i en replokal med ansiktena vända åt samma håll, framåt. De som brukar sitta står upp. Om de inte sitter i, så att säga, skarpt läge med. Då vänder de sig bara. Åt rätt håll.
Dilba är först ut och verkar skör och nyvaken. Hon är så liten, hon syns knappt i mängden men hon sjunger bra. Hennes Try again blir faktiskt bättre och bättre för varje gång jag hör den.
Swingfly har karisma. Vilken stjärna! Karisma är en slags energi och jag kan inte förklara varför men jag får gåshud och ögonen tåras när jag ser och hör Me and my drum. Det är som att skämmas, fast bra. Jag älskar musik.
Sen är det Jenny Silvers tur och hon har ett julgranspyntat mikrofonstativ. Det är allt jag kan säga om det egentligen, utan att börja resonera storslaget om vad som är så fel med att behandla musik som något annat än musik. Men det är ju inte Jenny Silvers fel. Jag låter det bero för nu. Samma med Jonas Matsson, han får antagligen nog med skäll ändå.
Engelsk konfekt! Jättemuffins! Le Kid är åtminstone färgsprakande, även om deras låt är så intetsägande att man glömmer den innan den tagit slut. Det är roligt att se på i alla fall. Som en stor hund i en för liten väska. Och så har de elgitarr, inkopplad och allt. Enda som kör med liveinstrument. Fast nog är det för konstigt om man ska imponeras av det?
Och Rasmus Viberg den stackaren. Han är inte färdig för den här sortens sammanhang. Han har samma oroliga utstrålning som Wolowitz i Big Bang Theory, och ibland sjunger han inte ens i mikrofonen. Det är sorgligt, inte Rasmus själv, han rår inte för det, men det andra, sammanhanget och att man så cyniskt låter någon göra bort sig. Jag hatar musik. Jag hoppas han lägger i en extra växel på lördag och verkligen slår sådana som mig på fingrarna.
När det sedan blir kvinnlig singer/songwriter förvandlas scenen till finrum. Röda draperier, kristallkronor och en jättelik, röd matta. Det är fint och tanken är väl att det ska kännas intimt och hemtrevligt. Men hur de fick in fiskarflickan från skärgården hos Fanny & Alexanders farmor begriper jag inte riktigt. Men det är som sagt fint, musiken med. I en paus frågar Pernilla om hon inte kan få mattan, och det får hon. Det är verkligen en stor matta. Hoppas SVT har utkörning.
Sist ut i dag, i morgon och på lördag är Danny. Utan att förringa någon annans insats och ambitionsnivå, men det här är något helt annat. Som entertainer, idol, vad som helst, är det här något utöver det övriga. Inga överdimensionerade efterätter, inget mys. Bara pang på krusidullen, In the club. Han rör sig som Michael Jackson. Det här är denna deltävlings hårdaste låt och jag älskar det. Till och med rappen fungerar. Överlägset, eh, näst bäst. Danny är perfekt såhär, med allt lull-lull och i förhållande till de andra artisterna. Men Swingfly, han är bra på riktigt. Till och med utanför melodifestivalen.