Duo hälsar på en vecka innan förra veckans premiär. Fortfarande pågår arbetet med kostymerna inför premiären och kostymdesignern Ina Andersson gör de sista justeringarna. Skådespelaren Martin Sundbom har satt på sig manteln som han ska ha i slutnumret och tittar in i spegeln.
– Manteln ska vara flashig och glittra och så måste vi också tänka på det tekniska, säger Ina och nålar upp den.
I pjäsen spelar Martin uppassare med ambitioner att ta sig upp på scenen. Rollkaraktären lyckas inte så bra med det, säger Martin, tar av peruken och skyndar hem till sin febriga tvååring. Bara några timmar, för sedan är det kvällsrepetion på scen med provpublik.
Också Ina arbetar på kvällen.
– Då sitter jag och antecknar allt jag inte är nöjd med. Vi är i stort sett i hamn, men vi har en del grejer vi filar på, säger Ina, och berättar att dräkterna redan har fått applåder av tidigare provpublik.
Therese Nilsson, tillskärare och sömmerska vid teatern visar vad som är kvar att sy på manteln, kragen ska kantas och vissa tekniska detaljer ska sys in i den för handlingen i pjäsen. Det ska hon ta itu med när hon färdigställt en dansdräkt där hon syr fast fjädrar på ärmar och bröst.
– Det ska ge känslan av fågel men den måste också vara funktionell och den ska gå att ta av på scenen. I kväll ser vi om det måste på mer fjädrar, säger hon.
När vi besöker teatern så är det alltså en knapp vecka kvar till premiären. Skapandet av scenkläderna startade under försommaren och återupptogs direkt efter semestern i början av augusti.
– Nästan alla skådespelarna har korsetter och de är sydda från grunden, det var det vi började med. Vissa syns inte men de som gör det har sedan dekorerats. Vi har inte har obegränsat med resurser, det gäller att göra så mycket som möjligt med så lite pengar som möjligt.
Ina visar en låda med krimskrams, det är plastankor och bling-bling av billigt slag. I en annan låda ligger det taggar och nitar och strutsplymer som färgats rosa. De återanvänds, liksom boerna som hänger på väggen.
Provningarna på skådespelarna görs successivt. Först görs en grundprovning för att få rätt passform. Det sista som görs är en slutprovning, då till exempel längden på en klänning bestäms, då måste rätt skor vara framtagna.
– Det kan också vara så att ett nummer har utvecklats och då kan dräkterna behöva ändras, säger Ina.
Design och funktion går hand i hand i kostymdesignerns arbete.
– Det finns krav på att byten måste göras jättesnabbt och kläderna måste klara det så att inte föreställningen fördröjs. Det testar vi i bytestekniska repetitioner då vi kör med tidtagarur och klockar byten. Efter det ändrar vi i kostymerna med exempelvis knappar och stroppar för att det ska gå att byta fortare.
Vi går genom målarverkstaden och in i logerna bakom scenen. Från en högtalare på väggen hörs ljuden från det som händer på scenen. Varje skådespelare har sin plats, en spegel, en pall och på klädstänger hänger kostymerna på rad, en del för varje skådespelare. Vissa har sina ombytesställen på olika ställen bakom scenen.
Vid sidan om scenen i trånga gångar ligger kläder utlagda. Där gör skådespelarna en del byten för att det ska gå snabbt.
Rollfiguren Zaza är stjärnan på klubben La Cage aux folles och på den klädstången hänger den ena fantastiska klänningen efter den andra. Den mest häpnadsväckande är en jättekreation i rosenmönster. Rosorna är sydda i sjok på och under den stora kjolen är det en underkjol med stålband, en vertugale, för att kjolen inte ska ramla rakt ner.
– Rosenklänningen var nog den första jag kom på för Mikael Odhag som gör Zaza. Jag visste att jag ville ha den omfångsrik och maffig till slutnumret i första akten. Samtidigt är det inte så rosenrött i den scenen då och därför passade de dova och lite djupa färgerna bra. Den väger så mycket så jag behöver hjälp att ta in den till ateljén.
Hon säger att det är skillnad på dansarna på klubben, cagellerna, och stjärnan, Zaza, och klubbägaren, Georges.
– Cagellerna är mer showiga och Zaza och George har mer klassisk elegans.
Cagellerna har en bild av ögon och mun under kjolen, en effekt som kommer fram i cancandansen.
– Jag var döleds på volanger, det är ändå så att våra skådespelare inte är dansare och de gör på sitt sätt. Då ville jag att kjolarna också skulle vara på vårt sätt.
Inas arbete med en uppsättning börjar med ett möte med regissör och de som ansvarar för mask, scenografi och ljus.
– Sedan skiljs vi åt och arbetar på var sitt håll, så samlas vi och ser om förslagen går år samma håll. Regissören har sista ordet det är inget att diskutera om. I det här fallet har jag och Karin Enberg varit på samma linje och det fungerat väldigt bra. Vi visste att vi hade ett jättearbete på kort tid och bestämde vad vi var helt överens om tidigt.
Ina berättar att hon försöker få igång jobbet i ateljén på en gång. Denna gång var det med att sy korsetter och så var det bestämt att det skulle sys stövelskaft.
– Så får man ha lite is i magen och skissa på det man är lite mer osäker på. Jag tittar på inspirationsbilder, filmer och målningar när jag vet att jag ska göra en uppsättning av ett visst slag. När det dyker upp något intressant brukar jag riva ut och lägga i en tankehög.
Sedan börjar hon leta material, ibland är det materialet som föder idén till en dräkt. Hon visar ett svart tyg med paljetter som var grunden till en av klänningarna i pjäsen.
Arbetet som kostymdesigner är ett lagarbete.
– Oja, det är det som är det roliga. När jag kommit fram till något som jag kan visa så säger medarbetarna i ateljén: ”Jaha och hur har du tänkt det här då?” Redan när jag kommer med förslagen måste jag veta vägen fram. Ibland skiter sig allt och då lägger vi bort det. Det är inte så att vi förkastar kostymer vi redan gjort, det finns det inte råd till, men det kan vara embryon till idéer om slängs.
Ina uppskattar att arbeta med ensemblen.
– Min design är inte till för sin egen skull utan den ska vara understödjande för rollkaraktären och för föreställningens bästa. När jag känner att en skådespelare får hjälp av min kostym har jag lyckats. Det är tillfredställande.
Ina berättar att hon gjorde sin första kostymdesign 1977, till förställningen ”Spritt språngande” en sammansättning at HC Andersens sagor.
– Det var massor av kostymer, jag var 24 år och det var tur att jag inte riktigt förstod vad jag gav mig in på.
Hon har varit kvar på Norrbottensteatern sedan dess med undantag för frilansuppdrag som hon gjort.
Hur kom det sig att du blev kostym-designer?
– Som liten ritade och sydde jag och plågade familjen med mina kreationer. Det var något som fångade mig i teatern, och så fick jag uppdrag där redan som 16-åring när jag fortfarande gick i skolan. När jag gick på tillskärarakademin var vi eftersökta av modeföretag som kom och tittade på våra skisser. Men jag hade redan bestämt mig för vad jag ville jobba med.
Det första uppdraget efter utbildningen var en pjäs om Nalle Puh.
– Det var lite komiskt att jobba med nalledräkter efter att ha pluggat avancerad tillskärning, säger Ina.
Då fick man plocka ihop sin egen utbildning, nu finns det särskilda utbildningar för kostymdesignare för teater.
– Numer är det mest ett frilansarbete och det finns inte så många fasta jobb. I dag kan man inte förvänta sig fast jobb, så går det projekt liksom på hela teaterområdet. Jag är glad att jag har kunnat frilansa också, det har varit kul att komma till nya ställen.
Vad är det svåraste med ditt jobb?
– Att bli nöjd. Det är ju att helheten ska bli bra. Vi som arbetar med en uppsättning sitter ju i samma båt. När man stuckit ut näsan får man tåla att det bränns också. Det har hänt någon gång.