Sanna var fyra år yngre än Lotta. Sanna var tyst. Lotta är utåtriktad, offensiv, tar tag i saker och styr och ställer.
–Sanna kände sig underlägsen. Jag stod i centrum, tog för mig. Det var vad hon hade att tampas med, och jag hade svårt att se det. Hennes vrede handlade om att jag tog för stor plats. Min ilska mot henne var att jag upplevde att hon var snål med sina känslor, berättar Lotta.
De växte upp i Västergötland, med föräldrar som genomlevt trauman, fast det var sådant man inte pratade om. Föräldrarna var kärleksfulla, men tysta när det kom till känslor.
–Det man inte pratade om trodde man skulle gå över. Jag blev sanningssägaren och protesterade mycket. Jag fick också den rollen, det var okej för mig att säga saker, men andra gjorde inte det.
Kärleken till naturen hade systrarna gemensamt. Lotta flyttade till Luleå 1974. Efter något år kom Sanna till Norrbotten och började på Samernas folkhögskolas ekologilinje i Jokkmokk.
–Vi bodde till och med ihop på 1970-talet. Hon utbildade sig till lärare.
I boken framgår att relationen mellan systrarna var skör och stundtals utan tillit. Kommunikationen var präglad av de olika föreställningar de hade om varandra. De tolkade varandras handlingar utan att egentligen känna varandra. De kunde inte se och bekräfta varandra så som de var och inte heller visa sig för varandra utan en skyddande fasad.
–När jag blottade mig någon gång och visade min svaghet fick jag ofta tillbaka det som en hård kommentar som gjorde ont, men det visade jag inte, säger Lotta
Hon berättar om en gång när hon sa till Sanna att ”du kanske egentligen inte tycker om mig?” och om smärtan när Sanna svarade ”nej, det kanske jag inte gör.”
–Jag blev väldigt ledsen och reste mig och åkte därifrån. Jag kände skam, förtvivlan, rädsla. Hon sa något om att det lät värre än det var, men jag åkte, kunde inte vara kvar. Jag skulle ha behövt dela mina känslor med henne, berättar Lotta.
Lotta är psykoterapeut och egen företagare. Hon bor i ett hus i Måttsund utanför Luleå, med en stor trädgård invid skogskanten. Det är tyst i området, vilsamt. Vi sitter på altanen i solen. På baksidan odlar Lotta grönsaker och bär och håller höns. Här han hon fått energi att ta sig igenom sorgen efter systerns död. Att det var först på Sannas dödsbädd som de vågade visa sig som de var för varandra, nakna utan skyddande pansar. Först då kunde de säga att de älskade varandra.
–Hon var döende, då gick det att visa sårbarheten. Det var en stor gåva vi gav varandra då. Men jag kan känna förtvivlan över att vi inte nådde dit tidigare.
– Det var så mycket känslor inblandade, frustration, ilska, skuld, avundsjuka, förtvivlan. Vi kämpade så mycket för att nå fram, men lyckades inte helt.
Lotta har läst Sannas efterlämnade dagböcker. ”Storasysterfasoner” kallade Sanna det när hon mötte människor med makt.
–Hon kunde inte hantera sådana relationer, hon förminskade sig själv. Hon tog inte striden utan blev tyst. Men Sanna kunde verkligen inta ett rum, hon sjöng och hade en fantastisk röst. Hon påverkade människor mer än hon själv förstod. Men jag ser i hennes dagböcker hur hon kämpade med sin sköra självkänsla.
Att syskonrelationer hänger kvar genom livet ser Lotta ofta i sitt jobb.
–Jag träffar många som tampas med detta. Man skaffar sig eller får roller i en familj.
Det man upplever i barndomen är det man bär med sig, ett filter som man tolkar omgivningen genom, förklarar hon. Denna tolkning kan orsaka onödig smärta.
–Vi ser eller hör något, tolkar det utifrån gamla minnen och upplevelser. I terapi kan vi lära oss att tolka om. De allra flesta människor vill en faktiskt väl, säger Lotta.
Sanna hade problem med Lottas yrkesval.
–Hon kämpade mycket för att det skulle vara jämvikt mellan oss, och hon tyckte att jag hade ett försprång i och med mitt yrke, säger Lotta.
–Kvinnors underordning i samhället är något som kvinnor och systrar delar. Kvinnor har generellt svårare än män att konkurrera och hantera makt, vilket påverkar systerskapet.
Lotta är stolt över att de aldrig gav upp sitt arbete med att förbättra sin relation. Det visar på den kärlek som ändå fanns mellan dem. De pratade, spelade in samtalen, de skrev till varandra. Deras arbete blev också en föreställning om systerskap där Sanna sjöng och Lotta berättade.
Det började också skriva en bok, men det projektet avslutades inte.
Nu har Lotta skrivit en bok på knappt 100 sidor om deras arbete. Syster min heter den. På omslaget finns en av Sannas målningar, ett ansikte med stängda ögon. Lotta började skriva boken om systerskapet för att hantera sin sorg. På slutet bodde hon med Sanna. Hon lagade hennes mat, tvättade hennes kläder, masserade hennes fötter, sov tillsammans med henne.
–Det var en lycka för mig att få vara med henne den tiden. Jag lärde mig mycket av den här processen. Jag har blivit en mer ödmjuk person, jag måste inte alltid ha rätt.
Systrarnas erfarenheter är allmängiltiga och boken är stundtals rätt plågsam läsning.
–Det var plågsamt också att skriva den, säger Lotta.
–Det är många som känner igen sig, jag har mött kärlek och fått höra att det är modigt av mig som psykoterapeut att berätta att jag också har svårigheter i mina relationer. Det visar att det inte är så märkvärdigt att må dåligt.
–Jo, jag har också tänkt den tanken. Att jag sitter här med mitt övertag till slut. Men jag tycker att jag har presenterat hennes syn också. Hon skulle inte hålla med om allt, men hennes röst blir hörd. För mig är boken ett sätt att hedra henne.
–Boken är tillägnad vårt arbete med att komma närmare varandra. Jag är väldigt stolt över att vi aldrig gav upp. Vi släppte aldrig taget, bara vilade lite ibland.