Sångglädje på fullsatt gala

Alldeles som programledaren Bruno Ekberg påpekade så har det blivit tradition att Frälsningsarmén varje höst anordnar en artistgala på Ebeneser, där behållningen ? oavkortad ? går till arméns hjälparbete. Exakt lika traditionellt inleds dessa höstgalor alltid, med att Frälsningsarméns sångare och strängmusiker framför ett par sånger att stillsamt begrunda för publiken (det brukar vara fullsatt intill i princip sista plats och så även denna gången). Den här fredagskvällen blev det Nåd underbar nåd samt Det sjunger i mitt inre. Härligt salvelsefulla sångstycken för idel jublande röster. De här programmen brukar vara nästan självutplånande anspråkslösa, men därför absolut inte utan kvalitet. Så när det som i programmet fortfarande hette Britts sångfåglar, men som utanför detsamma hade hunnit döpa om sig till Tåba, ställde sig på scenen och sjöng ? till Britts gitarrackompanjemang ? så var det ju egentligen hur stillsamt berörande fint som helst. Kvartetten startade med ett närmast febrigt arrangemang av Jag hade en gång en båt, fortsatte med egna låten Gå inte förbi och ett schlagerpotpourri, inramade Olle Adolphsons Mitt eget land med sina vackra röster samt avslutade med att locka fram publikens julhumör i Tänd ett ljus. Hur snyggt som helst, faktiskt! Majoren Edda Ericson interfolierade genom att berätta om Frälsningsarméns internationella hjälparbete och att armén nu finns i 109 länder (själv har hon besökt och/eller arbetat i 32?33 stycken av dem). Sångaren och pianisten Pekka Helles, som förklarade sig vara ?förälskad i kärleken?, framträdde som en stilfull pianoentertainer och startade med att framföra en känslig vaggvisa till den i Danmark befinnande sig sonsonen Balthazar. Sedan: Dan Anderssons Jag väntar vid min mila. Och den innerliga hymnen I Just Came To Praise the Lord. Alltsammans garanterat inlevelsefullt. Några som alltid är roliga att se och lyssna till är de underfundiga männen i Lule Barbershop Singers. De har garanterat ständigt lika roligt när de står på scenen och trimmar in gamla och nya nummer och har så gott som alltid något kul hyss för sig också. Den här gången lekte de Robinson med röstsedlar och plockade före varje låt fram en ny dirigent ur kören. Vissa kanske inte var så nöjda med valen, men lotten gällde ju och de utvalda accepterade ändå slumputslaget. Och de korrekt välskrudade gentlemännen formerade sig på scenen och prickade lydigt av stämsjungande nummer som Fun In Just One Lifetime, Taubes Nocturne, Benny Anderssons Vår sista dans, The Chordbuster March med flera. Med sångarglädjen fullständigen pysande ur porerna. Aftonen innehöll också musikaliska bidrag från andra artister, men på grund av begränsat med tid och lika begränsat med utrymme tvingades vi avstå från dem. Dessvärre. Men Frälsningsarmén har sin stora publik, även i dessa sammanhang. Så värst mycket mera fullsatt än det var den här kvällen, är det svårt att bli. Vilket bara känns riktigt roligt att få förmedla.