Milton dog, endast två dagar gammal, i februari 2012. Sandra och maken Tommy var kvar på Sunderby sjukhus efter förlossningen och det var hon som upptäckte att deras barn inte levde längre.
– Jag vaknade på natten och märkte att han var oväntat tung i kroppen. När jag tände lampan såg jag att han var alldeles blå om läpparna och förstod att han var död, berättar hon.
Tommy sprang ut i korridoren och skrek på hjälp. De fick sedan vara med under upplivningsförsöken.
– Jag väntade på det där skriket som kommer från nyfödda, men det kom aldrig, säger hon.
Milton dog 5 februari 2012, vilket var dagen innan förlossningen var beräknad.
– Om det var meningen att han skulle dö den dagen kom han tidigare för att hinna träffa oss, säger Sandra.
Vi sitter i den svarta hörnsoffan i vardagsrummet i Gammelgården utanför Kalix. Tv:n på väggen står på och låter lite svagt.
Lägenheten är ljus, luftig och barnvänlig. Kimberly, 19 månader, omväxlande hoppar på kuddarna i soffan, gungar på gunghästen och leker i det rosa tältet som står i ett hörn i vardagsrummet. Kattungen Nila gömmer sig bakom de vita gardinerna.
Nyfödda Dewina snusar lugnt under hela intervjun.
På en vägg i hallen finns en tavla med bilder på Milton.
– Minnena finns ju kvar, hur han låg och sprattlade i sängen och hur Tommy sjöng för honom. Den enda bild jag har på mig själv med honom är när han redan är död, så den har jag inte med, säger Sandra.
Idag är hon tvåbarnsmamma, men det fanns en tid när hon inte trodde att hon skulle få uppleva moderskapet, som hon längtade efter redan när hon var 19 år och blev faster för första gången. Även nästa graviditet slutade med att barnet dog. Denna gång redan i magen och hon fick göra abort i 20:e veckan.
– Det var Tommy som peppade mig att resa mig igen och få tillbaka längtan efter barn, men jag var livrädd hela tiden. Vi skaffade andningslarm och jag lärde mig göra hjärt- och lungräddning för spädbarn. Vi gjorde ultraljud på ultraljud. Sedan kom Kimberly, vår solstråle, säger hon och berättar hur tacksam hon är över att de hon tog sig igenom oron.
Sandra Sandlund berättar om bemötandet i sjukvården efter Miltons död. Hon fick träffa en kurator som pratade om ”Guds vilja” och att Milton var hos Gud.
– Jag har ingen gudstro, mina barn är inte ens döpta, och nappade inte alls på det. Jag hade just förlorat mitt första barn och kände bara ”dra åt helvete”. När läkarna inte hittade någon medicinsk orsak till att han dog fick jag höra att ”det finns en mening med allt”, berättar hon.
– Före begravningen väntade jag varje dag att de skulle ringa från Sunderby sjukhus och berätta att Milton hade vaknat och att vi skulle komma och hämta honom. Efter begravningen blev det så tydligt att jag inte skulle få det där samtalet och jag fick acceptera det som hänt.
Omgivningen hade svårt att hantera Miltons död. Det var inget man pratade om.
– Jag ville göra det, men det var som om det inte hade hänt, säger Sandra.
– Jag förstår att det är svårt och att de tror att det skulle vara jobbigt för mig, men man mår ju bättre av att prata än att låtsas som ingenting. Vi skulle ju hem den dagen det hände och bli en liten familj.
Nu blev det inte så.
Hon höll känslorna inne och brukade gråta i duschen. Efter tio månader gick hon in i en depression.
– Jag blev arg och kände inte igen mig själv. Sen fick jag medicin och samtalsterapi i ett halvår, och började må bättre.
När hon tog ett sista farväl fick hon Miltons hand- och fotavtryck på papper. Handavtrycket har hon nu tatuerat på vänster bröstkorg. Milton finns med henne i vardagen och hon vill att döttrarna ska veta att de har en bror.
– Jag brukar säga till dem när jag nattar dem att deras bror vakar över dem så att de inte ska få mardrömmar, säger hon.
Att han är med dem är hon övertygad om. Oförklarliga saker har inträffat som hon tolkar som tecken på hans närvaro. När han hade dött gick tv-apparaterna igång med hög volym på nätterna. Hennes telefon fick liv utan att någon rörde den.
– När jag raderade alla mina låtar som jag hade på mobilen var det en som jag inte kunde ta bort. När jag klickade upp den fick jag upp en bild på Miltons kista i bakgrunden. Jag visste inte ens att man kunde koppla en bild till musiken!
Låten hette Krossa alla fönster och handlar om att resa sig igen när man blivit däckad.
– Jag tolkar det som ett budskap från Milton. Jag ville ha ett tecken på att han fanns med mig, säger Sandra.
En annan gång var det en julgranskula som började svänga, trots att det var helt lugnt i rummet och alla andra kulor var stilla. Gardiner har stått rakt ut som om det varit korsdrag hemma, trots att fönstren varit stängda.
En påsk hände något konstigt. De hade bara en nyckel till lägenheten och låste den när de skulle åka iväg för påskfirandet. När de kom tillbaka kunde de inte hitta nyckeln och fick tillkalla Securitas för att öppna dörren.
– Vi hittade nyckeln inne på sovrumsgolvet, säger Sandra. Men vi förstod inte hur den kunde ha hamnat där.
När hon var gravid med Kimberly tog hon bilder av sig själv med magen. I bilderna finns en ljusprick som flyttar på sig från bild till bild. Hon publicerade bilden utan kommentarer i en andlighetssida på Facebook.
– Då var det en kvinna som skrev att hon såg en pojke som vakade över bebisen i magen. Jag blev alldeles varm i kroppen när jag läste det.
Hon är glad för alla tecken.
– Det var skönt att få meddelanden, jag hade bett och önskat att få tecken på att han är med oss.
Är du inte rädd för att folk ska uppfatta dig som konstig när du berättar om dina upplevelser?
– Det hoppas jag att de inte gör, men de får tycka det om de vill. Jag är glad över det jag fått uppleva, för mig är det som en bekräftelse på att han finns. Jag vill att andra ska få ta del av min historia.
Sandra förklarar hur hon ser på döda människor:
– Jag tänker på dem som levande, fast man inte kan se dem. Det är bara kroppen som dör, själen lever vidare. När jag upplever sådant jag inte kan förklara tänker jag att någon vill visa sig och det är inget att vara rädd för, de vill inget illa.
De oförklarliga sakerna slutade när hon fick Kimberly.
– Milton visade sig när jag var som mest ledsen, säger hon.
Han finns ändå med henne i hennes dagliga liv.
– Jag brukar tänka på honom och undra hur han skulle ha varit som person och hur han skulle ha sett ut. Det är många funderingar som jag inte kommer att få svar på. Jag har läst om kvinnor som fått föda fram döda barn. Man kan tänka att det inte är lika hemskt som att förlora ett levande barn, men till skillnad från dem fick jag i alla fall träffa honom och det är jag så tacksam för i dag.