Cirkus Maximum är plikttroget i länet igen. För nittonde gången och själv har jag nog missat någon föreställning något år (tror jag; känns det som) men det är det mera tveksamt om den ytterst korrekte hästdressören Anton Frank någonsin har gjort.
Han tar det alltid väldigt försiktigt med piskan men tycks ha en sorts osvikligt intuitiv kontakt med sina hästar och när han i år, närmast kontemplativt, rörde sig mellan frieserhingstar och små trivsamma ponnyhingstar, så var det definitivt aldrig frågan om någon onödig upphetsning utan enbart om strikt precision och kontroll.
Då och då tillät sig Anton Frank ett litet reserverat leende riktat mot publiken. Det räcker för honom.
Pablo Martinez höll i gång mängder med käglor och bollar i luften, i ett sofistikerat jonglörnummer som säkert hade krävt några tusen timmar av ständig träning. OK att han missade några av bollarna vid något enstaka tillfälle. Han höll obesvärat i gång desto flera och dem han fångade i munnen (!) och liksom katapult-snärtade dem högt upp i luften med hjälp av tungan...ja, vad säger man då, när allting redan är sagt...
Jo: att han även använde sig av närmast bumerang-liknande sombreros, som susade omkring och som sedan fångades in av honom. Igen och igen och igen och...
Den afrikanska akrobatikgruppen Zuma-Zuma ägnade sig åt frenetiska byggen av av pyramider, tunnlar och annat arkitektoniskt omöjligt och goa´ pastorn skulle bara inte tro mig om jag berättade exakt om hur de bar sig åt och vad den här kvintetetten hittade på. Så därför nöjer jag mig med denna kortfattade, men imponerande, redogörelse.
Och den tysk-schweiziska trapets-duon Sorellas; i avsaknad av såväl skyddsnät som säkerhetslina och med endast sina kroppar som insatser framhöll den matematiska precisionen av de exakt rätta handgreppen och bensaxarna...exakt...just...då...när...de..behövdes.
När en av dem stod i den andras hand eller om det var med sin egen hand som han balanserade i kompisens handflata och därefter svingade sig och hamnade någonstans med ena benet i den exakt rätta vinkeln - tja, det var väl helt enkelt just då som jag liksom svalde hjärtat.
Clownen Totti var inte alls så plågsam repetitiv som clowner ofta har för vana att vara, utan mera jovialiskt skämtsam och närmast mimande, i sina bataljer med sig själv.
Och så den vackra Joulia, med sina fogligt uppmärksamma afghanhundar, lamadjur samt med sin lilla gulliga pudel som lydigt utförde konster. Inget extraordinärt nummer, men klart skickligt i alla fall.
Jag tvingades tyvärr utesluta några av de avslutande numren, men de två värdiga elefanterna, med sina gamla ögon som har sett allt och som egentligen inte tycks bry sig alls om de här fånigheterna som de får stå ut med kväll efter kväll, dem hann jag med. Jag har den allra största respekt för dem.
Cirkus är också den frodiga doften av sågspån och smärre barn som lyckligt leende kommer balanserande med en strut överfylld av sockervadd.
Även detta tillhandahöll Cirkus Maximum under sin imposante direktör Bengt Källquist. Man kan lita på dem.