KLOCKORNA HAR JUSTERATS till vintertid (får vi väl hoppas?) och redan så här arla i texten kan det konstateras att Äventyret fortsätter. Så är den saken ur världen och mera akut angelägna tilldragelser kan ägnas tid.
Som att jag besökte Krokodil i Piteå i förra veckan och då fick uppleva evenemanget med namnet Triple Troubadors, som anordnades för tredje gången och den här kvällen innehöll engelsmannen Peter Bruntnell, amerikanen Tommy Womack samt den från Umeå härstammande svenska tjejen Sofia Henricsson, som annars (men inte denna kväll) uppträder med det egna bandet Slow Fox.
Och det är om henne som denna veckas kolumnrubrik, med ordet ”underbart” upprepat två gånger, främst riktar sig till och handlar om.
Faktum är att det var främst var för Sofia Henricssons skull jag tog mig till Piteå, där det för övrigt bara hade infunnit sig en smal handfull med entusiaster denna kväll men där det egentligen borde ha varit knökfullt med minst 100 personer (cirka så många som Krokodil rymmer). Det var denna gemytliga trubadurtrio, med sina akustiska gitarrer, förvisso väl värda och hade man, som de, tagit sig från Trondheim med en hyrbil där sommardäcken fortfarande satt kvar, förtjänar man faktiskt respekt för även detta (dock hade de bytt hyrbil innan de bromsade in i Piteå).
DAGARNA INNAN HADE jag fått skivan Like the birds (Rootsy) med Desert Fox. Och fullständigt knockats av allt det underbara som förmedlades därifrån: Sofia Henricssons varmt omslutande och innerligt innehållsrika röst; hennes eget och Krille Erikssons vassa gitarrspel som på inledande låten Morning after kompletterades av Markus Fagervalls personliga spel på samma instrument.
På en annan låt, den intensivt bitska As scared as you, medverkar Frida Selander med sång och munspel och det är den allra bästa låten enligt mitt allra frommaste tyckande.
Frida Selander är nämligen ett ess. Var och när hon än förekommer. Jag minns en spelning med henne i en potatiskällare på Kronanområdet för ett antal år sedan. Jag har bara bitvis hämtat mig från den. Ännu.
Like the birds är alltså en stark anledning att falla i turbulent jubel. Personliga texter, utomordentliga musiker och sång av oändligt hög kaliber. Låtar med namn som Hard work, Salesman, Ain't no worry och How you got here som handlar om vardagliga händelser och framförs i snyggt rockcountry tempo och arrangemang. Länge sedan jag hörde något så allmänt attraktivt och beundransvärt.
Sofia Henricsson framförde valda delar av plattan under sin del av kvällen på Krokodil och det var också - underbart. Man bugar djupt och tackar ännu djupare.
DEN FLEGMATISKE AMERIKANEN Tommy Womack, född i Kentuckys bourbon whskeyomgivningar men bosatt i Nashville, Tennessee, sedan länge och där sysselsatt som gitarrist sedan mycket länge.
Inga hits, men han trivs med det han gör. Hade aldrig varit i Europa tidigare, men tyckte om det han sett utanför bussfönstret. Aktuell med plattan Now what! (Cedar Creek), som säkert aldrig kommit framför mina öron om Tommy Womack helt enkelt inte hade gett mig den och uttrycksfullt signerat den med orden ”God bless you!” (”ja, men så skriver jag alltid när jag signerar skivor”).
Strösslad med låtar som heter On & off the wagon, Guilty snake blues, Pot head blues, I love you to pieces samt Let's have another cigarette (inte särskilt politiskt korrekta men väldigt bra).
Alltså: en liten lägesrapport från Krokodil i Piteå, en tisdagskväll i oktober 2013. Har ni inte redan upptäckt det stället så – Gör det !
OCH SÅ: ETT innerligt menat R.I.P. till Lou Reed, som lämnade oss i söndags kväll och som vi allra främst kommer att minnas för sånger som den om en transsexuell kille berättande Take a walk on the wild side, Heroin och A perfect day, samt för att han alltid (även som ung) var en urbota kärv och intervju-fientlig surgubbe och så för att han förknippade Sverige med att det på hotellen, enligt honom, ”finns papper uppsatta hur man ska göra när självmord inträffar”.
KATTÄLSKLINGEN MALIN HAR det lika fint som (nästan) alltid. Och angående Äventyret så är ni ju allaredan meddelade.