FÖR ATT ASSOCIERA till förra veckans kolumn, där jag skrev om filmen Monica Z. utan att ännu ha sett den, så kan jag nu meddela att jag har sett den. Och den var oändligt välspelad och bra; minst 4 ryttare i betyg. Edda Magnason, som på ett uppenbart Guldbaggevinnande sätt, triumferar i huvudrollen som den sköna sångerskan är strålande och det är även Kjell Bergqvist, som hennes konstant bittre far, Vera Vitali som hennes kompis samt folket i birollerna som spelar Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Hasse Alfredson med flera. Okända, men mycket bra.
Manusförfattaren Peter Birro har stuvat om i kronologin, vilket bland annat innebär att Monica Z:s dotter Eva Lena förblir i samma späda ålder hela tiden, vilket förstås känns lite udda.
Och verklighetens pappa Bengt Nilsson var ledare för en jazzorkester och innehavare av en skivaffär hemma i Hagfors och inte alls lika bitter som han skildras i filmen. Fast detta har väl dramaturgiska orsaker, kan jag väl tänka mig.
Så snälla ni: se för allt i världen den här filmen !
DET GJORDES JU också en (rätt bra) film om Cornelis Vreeswijk för några år sedan och 2006 kom journalisten Klas Gustafson med den genomarbetade och mycket sympatiska biografin Ett Bluesliv – berättelsen om Cornelis Wreeswijk, vilken han nu också har ägnat sig åt att komplettera med den stadigt kompakta och närmare 600 sidor omfattande Lyssnarens guide till Cornelis (Leopard förlag), som är nördig på ett sätt som en sådan här detaljerad bok är (det är i princip bara skivnumren som saknas), men vad man får är i alla fall fakta om 216 stycken av Cornelis låtar.
Det är ju värdefullt och boken är en ymnig guldgruva även om den verkligen inte är något sträckläsningsprojekt (den passar mycket bättre som en bok att bläddra och spontant läsa i) och väljer man att läsa den liggande så gör man det också helt på egen risk. Det är, som sagt, en tung rackare som kan förorsaka partiell medvetslöshet om den knockar ut en.
Det skulle ju också ha varit roligt om en cd med ett antal av de mest udda och okända låtarna hade följt med boken. Men då hade väl priset kanske blivit alltför extremt högt ?
FÖR NÅGRA DECENNIER sedan skrevs det inte många biografier om svenska skådespelare och om det gjorde det så var det ofta snabbskrivande journalister som stod för ”författandet”, som alias för biografiobjektet själv.
Detta har ändrats de senaste åren och nu ramlar det in en strid och jämn ström av biografier; både faktiska sådana och även maskerade som romaner. Den skånske och jovialiske komikern Edvard Persson (1888–1957) är naturligtvis väl värd en seriös studie och det kan man absolut säga att han har fått i och med den drygt 400-sidiga Jakten på Edvard av Pontus Brandstedt (Carlssons), där det allra mesta om och kring E.P. skildras på ett både kunnigt och entusiastiskt sätt.
Brandstedt har idogt gått tillbaka till filmerna, som ofta spelades in i Skåne (Söder om landsvägen, Kalle på Spången, Skanör-Falsterbo, Snapphanar och många, många flera) och tagit reda på om det fortfarande finns kvar några som medverkade i dem och kan berätta minnen om Edvard, hans trogna hustru Mim, den ofta förekommande regissören Emil A. Lingheim eller andra som var med. Eller det räckte kanske om de var statister eller i nödfall: om de bara bodde i samma lilla by där inspelningen ägde rum.
Av allt detta material har Pontus Brandstedt skapat en välmående filmhistorisk volym om en av våra mest uppskattade aktörer någonsin.
De sista åren i Perssons liv blev beklagliga och han var alltid en egocentrisk person, som huvudsakligen brydde sig om sig själv. Men han var snäll och vänlig mot de flesta, vilket både påpekas och hjärtligt ihågkommes.
Nu hoppas jag, för min del, på biografier om Adolf Jahr, Emil Fjellström, Åke Fridell, Holger Löwenadler, Erik Hell, Anders Ek och Toiwo Pawlo, för att bara nämna några av de många profilstarka svenska skådespelare som för länge sedan har gått vidare till evigheten.
DEN GÅNGNA FREDAGEN var det tio år sedan countrysångaren Johnny Cash avled. Det högtidlighöll jag genom att spela igenom den cd-låda med honom som heter Unearthed och stillsamt höja ett glas med ytterst fin Maker's Mark buorbon whiskey. Det finns helt enkelt ingen värdig efterträdare till The man in black, som jag själv hade lyckan att få uppleva vid några tillfällen.
Tom Alandhs dokumentär om Anna Lindh var, i vanlig ording, ett exemplariskt arbete och för mig brast det vid de allra sista orden, som fälldes av hennes gamle far Staffan Lindh och som löd:
– Man trodde ju aldrig att de skulle ge sig på en liten flicka.
DEN SOM SKULLE få för sig att ge sig på kattfavoriten Malin skulle få all anledning att ångra sig. Meddelas endast på detta sätt.
För: Äventyret fortsätter ju.