JAG FÖRUTSÄTTER FAKTISKT att ni (samtliga läsare av denna kolumn) satt fastlimmade framför en fungerande TV-apparat i söndags 20.00, SVT 1, när den andra säsongen av serien Bron kickstartade i gång.
Vi har ju, i den första säsongen av Bron, sett tio helt fenomenala och askgrått blytunga avsnitt av serien. Den är såld till 131 olika länder och det har gjorts två separata serier av den; en amerikansk, som utspelar sig på gränsen mellan USA och Mexico samt en engelsk, som äger rum i tunneln mellan England och Frankrike.
Man kan alltså lätt säga att det går fantastiskt bra för manusförfattaren Hans Rosenfeldt. Det är denne som hittat på storyn i Bron; där ett brott begånget på den exakta mitten av bron mellan Sverige och Danmark sätter i gång hela händelseförloppet i första säsongen och ett övergivet skepp som kolliderar med bron och där fem pestdrabbade ungdomar hittas ombord, som satte i gång säsong två i söndags.
Det är en överhängande risk detta blir lika bra som föregångaren. Och det allra bästa är ju att det inte är några ”perfekta” poliser som dominerar rollistan. Väldigt mycket tvärtom, faktiskt.
Det är samarbete mellan svenska och danska poliser och Sveriges bidrag är Saga Norén, som är väldigt bra på polisarbete men en tragedi när det handlar om social kompetens och förmodligen också lider av någon form av icke definierad Aspergers syndrom.
HON PRESENTERAR SIG alltid, entonigt korrekt som ”Saga Norén, länskrim, Malmö” och klarar vare sig av att kallprata eller att vardagsskämta. Men hennes polisarbete är vanligtvis oklanderligt.
Saga Norén spelas, alldeles suveränt, av Sofia Helin (hennes danske polisiäre motpart spelas av Kim Bodnia, som avslutade den första säsongen i total mänsklig misär men nu har det gått ett drygt år och det står klart att de två behöver varandra, för att må någorlunda bra).
Saga Norén är alltså en stark kvinna, men försedd med en svaghet på grund av Aspergers (dock aldrig uttalad som sådan i serien ännu) och man kan tydligt se en parallell mellan henne och den amerikanska agenten Carrie Mathison (Claire Danes), som förekommer i den (extraordinära) serien Homeland, vars tredje säsong når Sverige om bara några dagar (svindlande nog bara en dag efter USA-premiären).
Carrie Mathison är nämligen bipolär (det som tidigare benämndes som schizofreni) och hennes neurotiska och självförbrännande liv, kopplat med att hon också slarvar med sin medicinering, tenderar regelbundet att ställa till det för henne (samt öka spänningsförhållandet och dramatiken i själva serien).
Det går alltså inte att säga att sånt här förekom i gårdagens dramatiska TV-serier, medan ingredienserna nu får lov att betraktas mer eller mindre som vardagsmat. Men vilket som: det känns mycket fint att TV-hösten kommer att domineras av två starka kvinnor, i varsin utmärkt serie, som dock också har sina respektive svagheter att tampas med. Stundtals.
NÅGONTING HELT ANNAT sjunger Lars Winnerbäck om på nya skivan Hosianna, där han i låten Utkast till ett brev sjunger ”och lyssnar mest på Jimmie Rodgers”. Kanske undrar någon vem denne man är, även om han helt legitimt betraktas som en av country-genrens allra mest legendariska pionjärer ?
Jimmie Rodgers (1897 – 1933) föddes i Meridien, Mississippi, och övergick i dryga tjugoårsåldern till att sjunga om tåg och järnvägar, samt om män som jobbade på och med dem, sedan han själv tvingats att sluta jobba för järnvägen på grund av sin accelererande tbc (lungsot).
Rodgers hostrosslade sig själv till döds i början av 30-talet och räknas allt sedan dess som en av countryns pionjärer. Hans sånger inkluderar sånt som Waiting for a train och T for Texas och i Blue yodel No. 9, där det alltså förekommer melodisk joddling som var mycket populärt då för tiden. Det där kan vara lite kul att få kännedom om, för jag kan bara inte tro att Lars Winnerbäck syftar på en annan Jimmie Rodgers – han som på 50-talet hade hits som The long hot summer och Kisses sweeter than wine ? Nej, det trodde jag nog inte heller.
HÅ HÅ, JA JA : tiden går och Höstdagjämningen har passerat. Inte mycket att göra åt den saken annat än att möjligen baka äppelkaka och bjuda kompiskretsen på. Då kan nog kattälsklingen Malin få en bit också, om hon vill ha ?
Oavsett hur det blir – Äventyret bara fortsätter. Tro aldrig något annat.