SOM EN DEL uppmärksamma läsare av denna kolumn säkert har noterat (miss)pryder jag mig nu för tiden med ett modest tuktat hakskägg och varför det blev så beror helt enkelt på att jag struntade i att raka mig under några dagar. Och efter ytterligare några dagar blev det då så här (se för säkerhets skull byline-bilden på denna sida).
Jag brydde mig knappt utan tänkte att ”det får väl vara kvar till jag lessnar på det och då hyvlar jag bort det” och i stort sett så gäller den strategin fortfarande. Men då hade jag inte räknat med en del saker. Som att folk, i närmast kollektiv omfattning, började strössla beröm över mig för detta skägg.
Jag hade faktiskt väldigt lite väntat mig beröm som ”men du ser ju ut som Indiana Jones pappa, spelad av Sean Connery, i filmen du vet”, samt (väldigt ofta!) ”vad du liknar Ernest Hemingway på ålderns höst väldigt mycket !”, varvid jag hjälpsamt själv brukar tillägga ”ja, kanske som en korsning mellan honom och hans danske kollega Aksel Sandemose” (han som hittade på den famösa ”Jantelagen” i 30-talsromanen En flykting korsar sitt spår).
Grateful Dead-gitarristen Jerry Garcia har också nämnts, men där är glasögonen annorlunda så…inte så väldigt ofta där ändå. Och så skådespelaren, författaren och äventyraren Sterling Hayden också.
Än så länge leder referensen till gamle Hemingway (generöst nog dock innan han 1961 lessnade på alltsammans och riktade geväret mot sitt eget huvud och slutgiltigt tryckte av det; hemma i Ketchum, Idaho) med ytterst bred marginal. Och det kan jag ju vara bara tacksam för.
I sina bästa stunder skrev Hemingway både komprimerat, suggestivt och strängt tuktat och allra bäst skrev han i sina noveller, samt i romaner som Över floden in bland träden, Döden på Kilimanjaro, Klockan klämtar för dig, Att ha och inte ha, Farväl till vapnen, tjurfäktarreportaget Döden på eftermiddagen, Den gamle och havet (hans tunnaste men allra mest exakta roman, faktiskt och fantastiskt nog utan ett enda onödigt ord eller kommatecken; den främsta anledningen till at han fick Nobelpriset 1954) samt den alldeles underbara minnesromanen En fest för livet.
NATURLIGTVIS INGA JÄMFÖRELSER mellan Papa Hemingway och undertecknad för övrigt, men när det enbart handlar om de respektive skägg-prydnaderna så…OK då, låt gå!
För otroligt länge sedan (vi pratar många decennier här) så hade jag svart hår strävt som en piassava-kvast samt övergångställes-breda så kallade ”tattar-skakler” (polisonger) som hade kunnat få en country-rock gitarrist från de amerikanska sydstaterna (exempelvis med ett efternamn som Van Zandt, Allman eller Betts) att nicka gillande.
Men släkt-genetiken kommer in här och därför både glesnade och ersattes färgen av håret av först distingerat grått och därefter av snövitt, innan jag ens hade hunnit fylla 40. Vilket jag brydde mig mycket lite om och accepterade, utan att drabbas av något förtvivlat psykbryt eller att desperat börja med att börja kamma de kvarvarande hårstråna över den allt kalare skulten.
EN SOM HADE vare sig det ena eller det andra av sådana här ansiktsprydnader var den eminente musikanten Gunnar ”Siljabloo” Nilson (1925 – 1989) som jag hade den uppriktiga glädjen att få träffa och intervjua ett antal gånger under 80-talet. En mycket rolig lirare med massor av upptåg inom sig, kanaliserat genom hans klarinett.
Nu har det utkommit en fenomenal trippel-cd med ”Siljabloo”, där sammanlagt 45 låtar finns bevarade samt paketerade på ett direkt smakfullt sätt: Gunnar ”Siljabloo” Nilson 1951 – 1957 (Vax Records CD 1040-1042, tel 08- 541 30 875 www.vaxrecords.nu ).
Grabben växte upp ju upp i Notviken och tog sina första andetag på klarinetten därstädes; det sägs att den i samhället likaledes uppfostrade framtida förmågan Martin Ljung stundtals var med och kompade på gitarr till och med.
”Siljabloo” for ned till Stockholm i slutet av 40-talet och blev en stor favorit på Nalen och andra ställen, med sitt suveräna helhetsspel och sin fantastiska röst (inte sällan utvecklande så kallad ”scat song” också - i ett sånt ögonblick fick han till sitt eviga signaturnamn ”Siljabloo”, för övrigt).
Han rörde sig elegant genom jazzstandards som Summertime, Night and Day och Always; inte sällan med ett distinkt svängigt komp där andra exil-norrbottningar som Carl-Henrik Norin och den jovialiske bodensaren Gunnar Svensson, på piano, fanns med.
2 av plattorna (en av dem live) här domineras av sånt stuff (plus givetvis Begin the Beguine, av Cole Porter som odödliggjordes av Gunnars idol, Artie Shaw) och så adderas en skiva med schlagers, där Gunnar själv sjunger väl artikulerat på finska, snyggt river av Klarinettpolka och Farfar dansar mambo samt ett antal andra ljuva schlager-smycken, från 1952 – 1956.
Det är entusiasten Lasse Zackrisson i Vaxholm som tacket för detta ska riktas till. Så: tack, bock och evigt god lyssning !
OCH SÅ VILL jag bara dela med mig av något jag läste nyligen och som lyder ”Inom vetenskapen vet man att man tror, inom religionen tror man att man vet”. Sanningsord värda all respekt.
Katten Malin hälsar och gäspar njutningsfullt, allt medan Äventyret går vidare.